R.C. Sproul (1939–2017) | Evangeliecentrerat

Den 14 december 2017 gick den presbyterianske pastorn R.C. Sproul in i sin Herres och Frälsares glädje, efter komplikationer med emfysem. Han var en av de mest inflytelserika personerna som gjort reformert teologi populär under sena 1900-talet till tidiga 2000-talet. Han blev 78 år.

Eftersom han förkunnade hela Guds rådslut och hade ett hjärta för att utrusta Guds folk till att leva inför en helig Gud, undervisade han ofta om lidande och döden under sin femtio år långa gärning.

Han bekände uppriktigt att han själv kände viss rädsla inför att dö:

Nyligen hörde jag en ung kristen säga: ”Jag är inte rädd för att dö.” När jag hörde detta tänkte jag för mig själv: ”Jag önskar att jag kunde säga detsamma.”

Jag är inte rädd för döden. Jag tror att döden, för en kristen, är en ärorik övergång till himlen. Jag är inte rädd för att gå till himlen. Det är själva processen som skrämmer mig. Jag vet ju inte på vilket sätt jag ska dö. Det kan ske genom lidande, och det är det som skrämmer mig.

Jag vet att inte ens detta borde skrämma mig. Det finns mycket som skrämmer mig, som jag inte borde låta skrämma mig. Skriften säger ju att den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Men min kärlek är fortfarande ofullkomlig, och rädslan hänger kvar.

Han skrev om hur det skulle vara i himlen och att bli helt förenad med Kristus:

Ni kan sörja under veckan innan jag dör, om jag är rädd och har ont, men när jag tar ett sista, flyktigt andetag och min odödliga själ flyger till himlen, kommer jag snart skutta över brandposter längs gator av guld, och mitt största bekymmer, om jag kommer känna något, kommer vara min fru som är kvar och sörjer.

När jag dör kommer jag bli förenad med Kristus i Hans upphöjelse. Men just nu, är jag förenad med Honom i Hans lidande.

I artikeln Death Does Not Have the Last Word, ’Döden har inte det sista ordet’, skrev han:

När vi ska dö en dag, upphör vi inte att leva; istället blir det en fortsättning på vårt personliga medvetande.

Ingen är mer medveten, mer vaken och pigg än när vi går in bakom förlåten, från den här världen in i nästa.

Vi faller inte i sömn, tvärt om uppväcks vi till ära med allt vad det innebär.

För den troende har döden inte det sista ordet. Döden har kapitulerat för den segrande makten hos Han som blev uppväckt som den förstfödde bland många bröder.

R. C. Sprouls livs mission, passion och syfte var samma som Ligonier Ministries hade, den fristående organisationen han var med och grundade på 1970-talet: ”Att förkunna Guds helighet i all dess fullhet för så många människor som möjligt.” Han såg att detta arbete behövdes för att fylla i ett hål mellan församlingens undervisning på söndagen och den teologiska högskoleutbildningen. Kristna lekmän behövde hjälp att förnya sina sinnen när de lärde sig kristen lära, etik och apologetik – allt för att leva livet coram Deo – inför Gud.

Robert Charles Sproul – kallad R. C. Sproul III av sina föräldrar – föddes i Pittsburgh, Pennsylvania, den 13 februari 1939. Han var Robert Cecil och Mayre Ann Sprouls andra barn.

Han var en entusiastisk Steelers- och Pirates-supporter och idrotten var en stor del av hans liv. Men när han var 15 fick RC sluta med skolidrotten för att hjälpa sin familj med ekonomin. Hans far, en veteran från andra världskriget, hade drabbats av en rad försvagande strokeanfall. R. C. Sproul II – den viktigaste personen i sin sons liv – gick bort när RC gick sista året i gymnasiet. Hans sita ord var: ”Min son, jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” RC, som hade sett sin far troget läsa Bibeln, hade själv aldrig läst den, och insåg inte att detta var ett citat från aposteln Paulus. Han förmanade sin far: ”Säg inte så!” Till hans stora skam fick det bli det sista han någonsin sa till sin far.

RC blev född på nytt i september 1957 under första helgen på första terminen i Westminster College, en progressiv presbyteriansk skola som låg en timme norr om Pittsburgh. Efter introduktionsveckan för de nya eleverna ville RC och hans rumskamrat (som han spelat baseboll med i skolan) lämna sitt torra campus för att åka till grannstaden och dricka. När de kom till parkeringen kände RC i fickan och insåg att han hade slut på cigaretter. De vände tillbaka till studentboendet där det fanns en cigarettautomat.

När han höll på att lägga pengar i automaten bjöd stjärnan i det amerikanska fotbollslaget in dem att slå sig ner vid ett bord tillsammans med honom. Han började ställa frågor till dem. Till slut hade de pratat i över en timme om Guds vishet. Det som slog RC var att han för första gången i sitt liv lyssnade till någon som lät som om han kände Jesus personligen. Fotbollsspelaren citerade Predikaren 11:3 (”om ett träd faller omkull … så ligger det på den plats där det har fallit”) och RC såg sig själv som det trädet: dött, förstört och ruttet. Han gick tillbaka till sitt rum den natten och bad Gud om förlåtelse. Senare skulle han komma att säga att han nog var den ende i hela kyrkohistorien som blivit omvänd genom just den här versen.

RC var fortfarande en biblisk och teologisk analfabet. Inom de två första veckorna av sitt kristna liv läste han igenom hela Bibeln och fick för första gången upp ögonen för Guds helighet, särskilt genom Gamla testamentet.

I februari 1958 kom RC:s flickvän Vesta på besök från sitt universitet i Ohio. De hade träffats i ettan och haft sällskap i perioder sedan högstadiet. Efter ett bönemöte med RC gav också hon sitt liv till Kristus.

Sommaren efter hans första år på Westminster och Vestas utexaminering gifte RC och Vesta sig med varandra den 11 juni 1960.

Följande år arbetade Vesta på skolan medan RC skrev sin avhandling i filosofi om ”Moby Dicks existentiella innebörd” och fick se sitt älskade basebollag Pittsburgh Pirates vinna World Series.

I augusti 1961 föddes makarna Sprouls första barn, Sherrie och RC skrev in sig på Pittsburgh Theological Seminary, som var anslutet till United Presbyterian Church in the United States (det största presbyterianska samfundet i USA på den tiden).

Under sina seminariestudier började han gå på lektioner med den 47-årige John Gerstner (1914-1996) som var professor i kyrkohistoria och en konservativ kalvinist inom den progressiva skolan. RC motsatte sig kraftigt reformert teologi.

Jag utmanade Gerstner gång på gång i klassrummet och betedde mig som en riktig odåga. Jag stod emot i lite mer än ett år. Men jag kapitulerade till sist, mer och mer. Det var smärtsamt. Allt startade när jag började arbeta som studentpastor i en församling. Jag skrev en lapp till mig själv som jag hade på mitt skrivbord, där jag alltid skulle kunna se den.

DU MÅSTE TRO, PREDIKA OCH UNDERVISA VAD BIBELN SÄGER ÄR SANT, INTE VAD DU VILL ATT BIBELN SKA SÄGA ÄR SANT.

Lappen gjorde mig orolig. Den slutgiltiga krisen kom under mitt sista år. Jag gick en kurs där vi studerade Jonathan Edwards. Den terminen studerade vi Edwards mest kända bok The Freedom of the Will, ’om viljans frihet’ under Gerstners ledning. Samtidigt gick jag också en grekiska- och exegetikkurs i Romarbrevet. Jag var den ende som gick i den kursen, så jag var på tu man hand med professorn i Nya testamentet. Jag kunde inte gömma mig någonstans.

Kombinationen var mer än jag klarade av. Gerstner, Edwards, professorn i Nya testamentet, och framför allt aposteln Paulus, var ett starkt lag som jag inte kunde stå emot.

Sproul, den motvillige kalvinisten, kom att omfamna den reformerta teologin och såg Gerstner som sin teologiske mentor för livet.

Även om RC ville börja tjäna som pastor, uppmuntrade Gerstner honom att göra ett doktorsarbete vid Free University of Amsterdam under G. C. Berkouwer (1903–1996), en holländsk ledande teolog inom den reformerta världen. Familjen Sproul flyttade till Holland 1964 för att påbörja RC:s program.

Men redan under den andra terminen på universitetet, våren 1965, beviljades RC ett års tjänstledighet för att åka tillbaka till USA. Vesta väntade deras andra barn och RC:s mor var sjuk. Han bokade under denna lucka in sig att undervisa filosofi vid sin alma mater, Westminster College. Den 1 juli gick hans mor vidare in i härligheten. Och på exakt samma dag föddes Robert Craig Sproul (R. C. Sproul Jr.), deras ende son. Två veckor senare tillsattes RC som pastor i United Presbyterian Church in the USA. (1975 gick han med i Presbyterian Church in America [det andra största presbyterianska samfundet i USA, som är mer konservativt, övers. anm]).

Istället för att åka tillbaka till Nederländerna stannade familjen Sproul i USA där RC undervisade vid Gordon College (Massachusetts) och sedan Conwell School of Theology (Philadelphia). Han fortsatte sina studier under Berkouwer på distans och återvände 1969 för att avlägga sina slutprov och få sin mastersexamen, vilket skulle ha möjliggjort för honom att börja skriva på en doktorsavhandling. Men pastorsarbetet tog överhanden och han blev aldrig färdig med sin avhandling så att han kunde få en Fil.dr. från Amsterdam. (Han fick senare en Fil.dr. från det oackrediterade Whitefield Theological Seminary för allt han skrivit för församlingen.)

Från 1969 till 1971, tjänade RC som biträdande pastor för teologi och evangelisation i College Hill Presbyterian Church i Cincinnati, Ohio. En som blev influerad av denna verksamhet var Dora Hillman, en 65-årig änka till en industrimagnat i Pittsburgh.

I februari 1970 besökte fru Hillman RC och Vesta i Cincinnati för att föreslå en plan om att samarbeta med andra kristna ledare från Pittsburghområdet för att ha ett kristet studie- och konferenscenter på 21 hektar mark en timme österut från Pittsburgh i Ligonier Valley, med RC som huvudsaklig undervisande teolog, tillsammans med annan personal.

Familjen Sproul accepterade denna kallelse och flyttade 1971 till den lilla byn Stahlstown, en timme öster från Pittsburgh. Ligonier Valley Study Center byggde delvis på Francis Schaeffers verksamhetsmodell med L’Abri i Schweiz. Eleverna åt och sov hos familjen Sproul och i andra hem som fanns på området, medan det undervisades både formellt och informellt under veckan. Snart utvecklades ett arbete med ljudinspelningar, och RC började resa landet runt för att hålla seminarier och konferenser.

På 1970-talet började RC också en karriär som författare. Flera av de första titlarna visar på hans omfattande undervisning och intressen: The Symbol: An Exposition of the Apostles’ Creed (P&R, 1973); The Psychology of Atheism (Bethany, 1974), Discovering the Intimate Marriage (Bethan, 1975), och The Inerrant Word, som huvudredaktör (Bethany, 1975). Han skulle komma att skriva eller redigera över 60 böcker, inklusive en roman, en biografi och flera barnböcker.

Volymen om Bibelns felfrihet var ett resultat av en konferens om Bibelns inspiration och auktoritet som hölls på Ligonier hösten 1973, med mer än 100 gäster. Talare på konferensen var bl. a. John Gerstner, J. I. Packer, John Frame och Clark Pinnock. RC skrev ner Ligonier Statement on Biblical Inerrancy, som finslipades och utvecklades vidare, vilket till sist nådde sin kulmen i Chicagoförklaringen om Bibelns felfrihet från 1978.

Den 6 maj 1977 lanserade Ligonier Valley Study Center ett månadsvis utkommande nyhetsbrev, uppkallat till Tabletalk efter Martin Luthers bordssamtal – hans informella undervisningstillfällen. Nyhetsbrevet blev så småningom till en tidning med en uppskattad läsekrets på en kvarts miljon över 50 länder.

1984, bytte Ligonier Valley Study Center namn till Ligonier Ministries och flyttade till Orlando, Florida. RC, som undervisade fyra månader per år vid Reformed Theological Seminary i Jackson, Mississippi, blev den förste akademiske dekanusen vid RTS campus i Orlando, som startade 1989.

1985 publicerade, Tyndale House Publishers i Wheaton, Illinois, The Holiness of God, ’Guds helighet’ [finns översatt till svenska från Berea Förlag], hans allra viktigaste bok.

1986, gav Tyndale ut Chosen by God, som argumenterade för en kalvinistisk förståelse av gudomlig predestination.

RC har själv senare sagt att om någon vill läsa något av honom, rekommenderar han dessa två böcker.

Vad jag högst av allt vill med alla böcker jag skrivit är att hjälpa människor förstå vem Gud är och vilka vi är.

Dessa två böcker pekar först av allt på Guds transcendenta majestät, och sedan på Guds suveränitet.

Dessa två begrepp påverkar hela vår förståelse av Gud, Kristus, oss själva och hela spektrumet av kristet tänkande, att det är det grundläggande materialet jag använder för att introducera människor för dessa saker.

Något som kännetecknade RC:s undervisningsstil var hur han fortfarande använde svarta tavlan, trots att tekniken utvecklats långt bortom detta enkla undervisningsredskap. Men det gav lekmän känslan av att vara i ett klassrum med professor Sproul, som vägrade tala uppifrån och ner till dem. Han strödde däremot in latinska fraser i sina föreläsningspass, men detta på ett så engagerande sätt att det gjorde att åhörarna hellre började lyssna mer noga än att stänga av helt. Han var en mästerlig pedagog som kombinerade uppriktigt allvar med uppenbar glädje över det han lärde ut och på ett övertygande sätt fick publiken att följa hans resonemang. Han hade ofta en glimt i ögat när han förväntade sig aha-upplevelsen, när alla bitar föll på plats. Han gav intrycket av att vara både mycket allvarlig med ämnet i fråga, men att han inte tog sig själv på för stort allvar.

En gång talade han om sin undervisningsstil med Tim Challies:

När vi talar om undervisningsstil är det nog många som tänker på en noggrant koreograferad kommunikationsstil. Så har jag aldrig gjort. Min stil är bara ett uttryck för den jag är. Jag är alltid noga med att det jag vill säga når fram. Idén med att gå omkring och använda svarta tavlan började när jag undervisade i filosofi och Bibeln som professor på ett universitet.

Jag drog stor nytta av svarta tavlan och kritan och än idag föredrar jag dem framför en whiteboard och tuschpennor. Svarta tavlan har helt enkelt en bättre dynamik. Man kan lätt sudda ut det man skrivit och det är något som händer där framme.

Jag minns en gång då jag föreläste på universitetet och jag fick hjärnsläpp, eftersom jag inte använde några anteckningar, eller väldigt få anteckningar. Jag visste inte var jag var, så jag vände mig om och gick till svarta tavlan – som då var tom. Jag tog kritan och drog ett långt streck med ett utropstecken i slutet.

Jag vände mig om och sa till eleverna: ”Vet ni vad detta betyder?” De såg ut som frågetecken. Jag sa: ”Det ska jag berätta för er. Det betyder att jag glömde av mig och behövde göra någonting, så jag ritade bara det här strecket på svarta tavlan. Men nu kommer jag ihåg, så vi kan fortsätta.”

Det dagliga radioprogrammet Renewing Your Mind sändes först 1994.

Samma år kom den ekumeniska deklarationen ”Evangelical and Catholics Together”, där inte bara romersk-katolska ledare såsom Avery Dulles och Richard John Neuhaus figurerade, utan även vänner till Sproul, som Chuck Colson och J. I. Packer. RC såg det som att dokumentet satte Evangeliet på spel, eftersom det underminerade de väsentliga sanningarna: tillräknad rättfärdighet genom tron allena.

1995 tjänade RC som huvudredaktör för New Geneva Study Bible (numera reviderad och publicerad som The Reformation Study Bible), efter sju års tungt arbete tillsammans med över femtio bibelforskare.

1997 kallade den nya lilla församlingen Saint Andrew’s Chapel RC att tjäna som föreståndare för förkunnelse och undervisning. Senare blev han en del av pastorskollegiet på Burk Parsons utnämnande. Församlingen sökte stå fast i den reformerta traditionen men fri från samfundsledningens inflytande, trots att deras pastorer var tillsatta inom PCA. De gick från att ha sina första möten i Ligoniers inspelningsstudio, till en biosalong i stan och till sist byggde de sin första kyrkobyggnad 2001.

RC kallade denna predikoverksamhet ”mitt livs höjdpunkt”. Det han ångrar mest är att han väntade till han var 58 innan han började förkunna Guds Ord från predikostolen varje vecka.

2011 lanserade Ligonier Reformation Bible College, i ett sökande att omdefiniera vad en teologisk utbildning kan vara genom att kombinera reformert teologi och fromhet med en akademiskt robust läroplan.

En gång frågade en affärsman R.C. Sproul: ”Vad är den stora tanken med det kristna livet?” Han svarade:

Den stora tanken med det kristna livet är coram Deo. Coram Deo fångar det kristna livets innersta kärna. . . .

Bokstavligen visar den här frasen på någonting som sker i Guds närvaro, eller inför hans ansikte.

Att leva coram Deo är att leva hela sitt liv i Guds närvaro, under Guds auktoritet, till Guds ära.

Idag ser R.C. Sproul – en syndare frälst av nåd allena genom tron allena på Kristus enligt Skriften allena till ära åt Gud allena – sin Frälsare ansikte mot ansikte, och hör de ord vi alla längtar efter att få höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Gå in i din Herres glädje!”