”Rädda mig från blodskulder, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.”
Psalm 51:16
I denna högtidliga bekännelse kan vi med glädje notera att David tydligt nämner sin synd. Han kallar den inte dråp och beskriver den inte som att han orsakat en olycka genom sin oförsiktighet. Nej, han nämner den vid dess räta namn: blodskuld. David själv dödade inte Batsebas make; men det var ändå planerat i hans hjärta att Uria skulle dö, och inför Herren var det därför han som var mördaren. Lär dig att i din bekännelse vara ärlig mot Gud. Ge inte finare namn åt vidriga synder; kalla dem vad du vill – de kommer ändå lukta illa. Du ska anstränga dig för att se på dina synder som Gud ser dem och öppenhjärtigt bekänna deras verkliga karaktär.
Notera att David var påtagligt nedtyngd av hur avskyvärd hans synd var. Det är lätt att använda ord, men svårt att verkligen känna av deras innebörd. Den femtioförsta psalmen är ett fotografi av en förkrossad ande. Låt oss sträva efter att få samma förkrosselse inombords. Hur strålande formuleringar vi än gör, kan vi inte förvänta oss att få förlåtelse om vi innerst inne inte inser hur vi genom vår synd förtjänar helvetet.
Vår text innehåller en uppriktig bön – riktad åt frälsningens Gud. Han har den exklusiva rätten att förlåta. Ja, det ligger i hans själva namn och befattning att frälsa de som söker hans ansikte. Än mer, kallar texten honom ”min frälsnings Gud”. Ja, välsignat varde hans namn, ty medan jag ännu är på väg till honom genom Jesu blod, kan jag fröjdas i min frälsnings Gud.
Psalmisten avslutar med ett berömvärt löfte: om Gud räddar honom, ska han sjunga – ja, än mer, han ska ”jubla”. Vem kan sjunga på något annat sätt än detta, efter ett sådant förbarmande! Lägg också märke till sångens ämne: ”Din rättfärdighet”. Vi måste sjunga om en dyrbar Frälsares fullbordade verk; och den som vet mest om den förlåtande kärleken kommer att jubla högst.
