Jag satt precis vid skrivbordet och skrev till Tommy, en 17-årig kille som bröt nacken för inte så länge sedan när han var och bodysurfade utanför New Jerseys kust. Nu har han tetraplegi och måste tillbringa resten av sitt liv i rullstol utan funktion i armar eller ben. Bland alla livsomvälvande skador är tetraplegi en förödande sådan.

Halvvägs genom brevet, där jag beskrivit många av de hinder Tommy kan förvänta sig under rehabiliteringen, stannade jag upp. När jag tänkte på allt han nu har framför sig kände jag mig helt överväldigad. Och även om ett halvt sekel har gått kan jag fortfarande känna ångesten. Varma, tårar började forsa ner längs mina kinder, där jag satt i min stilla vrå, och med kvävd röst fick jag fram en bön: Åh Gud, hur ska Tommy klara av det här? Var barmhärtig, hjälp honom finna dig!

Tommy står inför det omöjliga. Han känner sig säkert lite som den här skissen. Den är en kopia av en teckning jag ritade under rehabiliteringen. Jag höll kolpennor mellan tänderna. Originalet rev jag sönder när jag led av en depression för många år sedan, men skissen säger allt: ”Åh Gud, är detta nu mitt liv?! Förväntar du dig verkligen att jag ska klara av detta?!”

På något sätt gjorde jag det. Eller, rättare sagt, den helige Ande gjorde det i mig. Och nu har jag klarat mig i hela 50 år.

Jag var också, precis som Tommy, en 17-åring som ville kräkas när jag tänkte på att jag måste leva utan en fungerande kropp. Jag hatade min förlamning så mycket att jag körde med min permobil rakt in i väggar, upprepade gånger tills det blev sprickor i dem. Tidigt hamnade jag i dåligt sällskap som hjälpte mig dämpa min depression med whisky och cola. Jag ville bara försvinna. Jag ville dö.

Vilken skillnad tiden gör – tillsammans med bön, himmelskt sinnade vänner och djupa studier av Guds Ord. En kombination av allt detta gjorde att jag började inse att det faktiskt finns viktigare saker i livet än att gå och kunna använda händerna. Det låter otroligt, men jag skulle hellre sitta i den här rullstolen och känna Jesus på det sätt jag gör, än stå på mina fötter utan honom. Men när jag ska förklara detta vet jag aldrig riktigt var jag ska börja.

Men ett vet jag: Jag är verkligen i mitt esse när jag gjuter uppmuntrande ord från Kristus i hjärtat på människor som Tommy. Det känns så rätt att stå vid deras sida i deras vånda. Än bättre, att ha deltagande i deras lidande som det står om i 2 Korinthierbrevet 1:6: ”Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning.” Kan jag göra något för att ge Tommy tröst och frälsning? Det kan du ge dig på.

Bli vän med prövningen

Jag gör samma sak som mina kloka kristna vänner gjorde med mig en gång. På den tiden, i början av 70-talet, när jag började ta Kristi herravälde på allvar i mitt liv, satt inte bara mina vänner och sa bibliska sanningar till mig: ”Här, tro detta. Jubla i din prövning. Det kommer göra dig mycket gott.” Istället kopplade de ihop sina andliga ådror med mina och pumpade medlidande i min sårade själ. Och de var bokstavligen Kristus med mig i lidandet. Jag var inte deras andliga projekt; jag var deras vän.

En kväll hämtade några vänner från Young Life, som tyckte om att sjunga, upp mig för att köra till Baltimores centrum. Vi kom till centralstationen – en massiv byggnad med travertingolv, marmorpelare och välvda innertak. Vi hittade ett ledigt hörn och började sjunga i stämmor. Våra röster ekade över hela stationen. En vakt, som ville göra sig viktig, kom fram och beordrade oss att lämna byggnaden. ”Ser ni skylten där – ’lösdriveri förbjudet’? Hon är elva på kvällen och ni ungdomar har ingenting här att göra”. Så skällde han på oss och pekade sedan på mig: ”Och du, ställ tillbaka rullstolen där du tog den. Genast!”

”Men den är ju min!” Insisterade jag. Han sa åt mig att inte käfta emot och omedelbart ställa tillbaka den. När vårt lilla gäng började skratta, insåg han sitt misstag.  Mina vänner körde hem mig, och den natten gick en av dem ner på knä bredvid min rullstol och sa: ”Joni, det var första gången jag någonsin hört dig kalla den ’min rullstol’. Tack för det. Du hjälper mig att ta till mig mina egna problem också.”

Jag hade välkomnat min prövning som en vän. Och det kändes så bra.

Lidande är en spegel

Under tjugoårsåldern fördjupade jag mig i Bibeln tillsammans med dessa vänner. För det mesta studerade vi Guds karaktär, och särskilt hans suveränitet. Jag ville veta om det var han som stod vid rodret när jag råkade ut för olyckan, och om så var fallet, varför förhindrade han den inte? Runt mitt rejäla köksbord i Maryland brukade vi ge oss i kast med böcker som Loraine Boettner’s The Reformed Doctrine of Predestination och andra av Martyn Lloyd-Jones, J. Gresham Machen och J. I. Packer.

Nu skrattar jag när jag ser mig själv framför mig, med böckerna i ett notställ, bläddrandes mellan bladen hit och dit med min munpinne. Men årtionden av studier, förlamning, smärta och cancer har lärt mig att säga: ”Det gjorde mig gott att bli tillrättavisad, så att jag fick lära mig dina stadgar” (Ps 119:71). Jag ska inte räkna upp alla fördelar lidandet har här. Många av er kan dem redan utantill. Som hur Gud använder det för att forma Kristi karaktär i oss (Rom 8:28–29). Eller hur det ger uthållighet (Rom 5:4). Eller hur det luttrar vår tro likt guld (1 Petr 1:7). Eller ger oss ett livligare hopp om himlen (Jak 1:12). Och så vidare, och så vidare.

Men om jag bara fick välja ett huvudsyfte med lidandet, skulle jag säga att det är den textbok som lär mig vem jag verkligen är, för jag är ju inte den symbol för dygd som jag gärna vill tro. Lidandet slår ständigt ner mig från min högmodiga piedestal. Ibland när min skolios blir riktigt smärtsam brukar jag knota och ge Gud små vinkar om att han lägger på mig för mycket. Senare, när smärtan avtar, kommer jag med ursäkterna: Herre, det är inte likt mig. Jag är inte alls sån.

Men det är likt mig. Det är exakt likt mig.

Filipperbrevet 2:14 är för sådana som jag: ”Gör allt utan att klaga eller tveka”. Allt? Bibeln säger att det är möjligt, t. o. m. för en person med tetraplegi, som bara blir äldre och får kämpa med dödliga sjukdomar och kronisk smärta. Men mindre synd betyder mer Jesus, och Jesus är värd det.

Obeskrivlig glädje i evangeliet

Kärnan i Guds plan är att rädda mig från min synd och mig själv, och fortsätta rädda mig. Aposteln Paulus kallar det ”evangeliet … genom vilket ni blir frälsta, om ni håller fast vid det ord jag förkunnade för er” (1 Kor 15:1-2). Jag är i konstant behov av att bli frälst. Min förskjutna höft och skolios är vallhundar som ständigt ligger hack i häl och driver mig längs vägen till Golgata, där jag dör bort från de synder som Jesus dog för. Visst har jag en lång väg att gå innan jag är framme där Gud bestämt att jag ska vara, i härligheten, men tack och lov driver min förlamning mig att ”jaga mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen” (Fil 3:14).

Det är en svår process, men plågan dödar inte glädjen; ingen är mer glad att följa Jesus än jag. Ju mer min förlamning hjälper mig trassla mig ur synden, desto mer glädje bubblar upp inom mig. Otaliga nätter har jag legat i sängen och inte kunnat röra mig, stel av smärta och med gråt i halsen viskat: ”Åh Jesus, jag är så lycklig. Så jättelycklig i dig!” Gud delar endast sin glädje på sina villkor, och de villkoren kräver att vi i någon mån får utstå lidande, precis som hans Son. Med glädje tar jag emot det.

Ett halvsekel av förlamning har även visat mig hur höga de kosmiska insatserna verkligen är. Varje gång jag blir rastlös i min instängdhet kan jag nästan höra Satan utmana Gud – som han gjorde med Job – ”Ser du henne där!? Egentligen litar hon ju inte alls på dig. Pröva henne med mer smärta så visar hon snart sitt rätta ansikte!” När Djävulen insisterar på att Guds folk endast tjänar honom när livet är enkelt, har jag den stora äran att motbevisa honom. Att vara på slagfältet där universums mäktigaste styrkor drabbas samman i strid? Genom Guds nåd är jag på!

Elva livsförvandlande ord

På 70-talet delade min bibelstudiekramrat Steve Estes med sig av elva små ord som bestämde riktningen för mitt liv: ”Gud tillåter det han hatar för att åstadkomma det han älskar”. Steve förklarade: ”Joni, Gud låter alla möjliga saker hända som han ogillar. Gud hatade tortyren, orättvisan och förräderiet som ledde till korsfästelsen. Ändå lät han det ske för att världens värsta mord skulle kunna bli världens enda räddning. På samma sätt hatar Gud ryggmärgsskada, men han tillät den för Kristi skull i dig – såväl som i andra. Som Josef, när han sa till sina bröder: ’Gud har tänkt [mitt lidande] till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv’” (1 Mos 50:20).

Elva ord bestämde riktningen för mitt liv: Gud tillåter det han hatar för att åstadkomma det han älskar.

För att bevara många människors liv? Ja, och jag vågar inte sätta mitt vittnesbörd under skäppan. Alltför många människor med rörelsehinder famlar i hopplöshet – människor som Tommy. Därför skrev jag Joni-boken och gjorde Joni-filmen. Jag startade Joni and Friends när familjer med särskilda behov började fråga: ”Hur kan jag hjälpa min son, som har en CP-skada, ur sin depression? Varför helar inte Gud alla? Hur kan jag få min församling att engagera sig?” och mer. Jag ville visa dessa hur evangeliet blir en levande bild, precis som mina vänner som var Kristus med mig i lidandet gjorde.

Nu, när jag varje dag kommer inrullandes på Joni and Friends International Disability Center, är jag inställd på att klämma ut allt min tetraplegiska kropp bara kan ge i tjänandet. Den här sommaren kommer Joni and Friends att hålla 27 familjeläger i USA och 23 i länder som har mindre resurser, och nå tusentals familjer med särskilda behov för Kristus. Kristna fysioterapeuter kommer tjäna i våra Wheels for the World-team i mer än 40 länder, där de delar ut biblar och budskapet om frälsning, samtidigt som de specialanpassar rullstolar åt behövande människor med rörelsehinder. Hundratals av våra Cause4Life-praktikanter kommer arbeta på barnhem utomlands och visa att ryggmärgsbråck inte är en voodooförbannelse och att det inte alls är bättre att vara död än rörelsehindrad. Jesus är ju en härlighet som inte kan jämföras med någonting, och att få kallas hans vän är lön nog för all möda.

Femtio år av Guds trofasthet

Förra veckan var min man Ken och jag på vårt familjeläger i Alabama. Vi lunchade i den stora, bullriga matsalen när en volontär i collegeåldern kom fram och höll ett barn med Downs syndrom nere vid höften. Hon gestikulerade mot folksamlingen och frågade: ”Fröken Joni, tror du att någonting av detta skulle ha funnits om du inte hade råkat ut för din dykolycka?”

Jag log till och sa ”Det är därför jag tackar Gud varje dag för min rullstol”. När hon gått iväg stirrade jag en stund på allt som utspelade sig i matsalen. Plötsligt insåg jag hela vidden av allting: Hon har rätt… hur hamnade jag här?

Gud och hans nåd har allt med saken att göra – inte bara nåd i det långa loppet, utan nåd i de små stunderna, som att andas in och ut, som små steg som leder från den ena berikande händelsen till den andra. Skönheten av en sådan nåd är att den överskuggar lidandet tills du en morgon i juli tittar tillbaka och ser på fem decennier av Guds mäktiga verk.

Nåden gör att smärtor man upplevt i det förflutna tappar sin udd och bidrar till att belysa det eviga. Vad som finns kvar är en djup frid, orubblig glädje, tro klädd i järnpansar.

Det är det hårda, men vackra, materialet som Gud gör med 50 år av ditt liv. Som… när hände det där? Jag kan inte svara på det, men jag är helt kär i Jesus för detta.