”Res dig, min älskade, min sköna, och kom!”
Höga Visan 2:10
Lyss! jag hör min Älskades röst! Han talar till mig! Vackert väder ler mot jorden och han vill inte att jag är andligt sovande medan naturen runt omkring mig vaknar från sin vintersömn. Han bjuder mig: ”Res dig” och det med rätta; för jag har legat bland världslighetens kärl länge nog. Han är uppstånden, jag är uppstånden i honom, varför skulle jag då hålla fast vid stoftet? Min kärlek, längtan, strävanden och ambitioner har varit efter låga ting, men nu vill jag resa mig och komma till honom.
Han kallar mig vid den ljuva titeln ”min älskade” och håller mig för att vara skön; detta är ett gott argument för att jag ska resa mig. Om han så har upphöjt mig och anser mig så vacker, hur kan jag då dröja kvar i Kedars tält och finna släktskap och kamratskap hos människors barn? Han bjuder mig ”Kom”. Längre och längre från all själviskhet, allt krypande, världsligt, syndigt, kallar han mig; ja, från den ytligt religiösa värld som inte känner honom och inte har någon samhörighet med det högre livets hemligheter, kallar han mig. ”Kom” har inte någon sträng klang i mitt öra, för vad finns det som håller kvar mig i denna öken av fåfänga och synd?
O min Herre, om jag bara kunde komma, men jag är fast bland törnen och kan inte komma ur dem som jag vill. Om möjligt hade jag önskat att jag varken hade ögon, öron eller hjärta för synden. Du kallar mig till dig genom att säga ”Kom” och den kallelsen är sannerligen som ljuv musik. Att komma till dig är att komma hem från exil, att komma iland efter en häftig storm, komma till vila efter långt slit, komma till mina begärs mål och mina önskningars höjdpunkt. Men Herre, hur kan en sten resa sig? Hur kan en lerklump komma ifrån den ruskiga hålan? O res mig, dra mig. Din nåd kan göra det. Sänd fram din helige Ande och tänd vigda lågor av kärlek i mitt hjärta, så ska jag fortsätta resa mig tills jag lämnar livet och tiden bakom mig, och i sanning kommer.
