Jag har aldrig betraktat mig själv som rädd för att älska, men just nu var jag det. Den ganska stora mannen som satt tvärs över skrivbordet bekände två viktiga sanningar om sitt liv: han hade problem med temperamentet och hade suttit i fängelse. Han ville även ha själavård.
Det som gjorde mig nervös var det faktum att, för att bemöta hans ilska, skulle jag vara tvungen att säga saker han inte skulle gilla, och som kanske skulle fresta honom att få ett vredesutbrott. Kanske skulle han frestas att reagera på det enda sätt han kände till, som hade satt honom i fängelse från första början. Jag, i min tur, skulle kanske bli frestad att reagera genom att falla medvetslös på golvet och blöda en massa. Men där satt han, en trasig man – om än skräckinjagande – och bad mig om hjälp. Jag kunde inte säga nej.
Barmhärtigheten är riskabel
Att vara en barmhärtig församling kan vara mycket skrämmande, och församlingar måste veta detta. Alla älskar att tala om barmhärtighet. Men många är naiva när det gäller att visa barmhärtighet. Det är lätt att tala om barmhärtighet, men barmhärtighet kan vara skrämmande.
Man riskerar att bli utnyttjad och besviken. En församling jag tjänade hade varje år en mässa för ensamstående föräldrar, ett evenemang för att hjälpa ensamstående föräldrar och deras barn. Varje år blev folk arga när skolmaterielen tog slut eller när det var kö till tandläkarundersökningen. Även om de fick gratis tjänster kände sig vissa fortfarande berättigade att få vredesutbrott när de inte fick vad de ville ha.
Sedan har vi Andy, som vi upptäckte att han bara ville använda vår kyrka som gömställe från polisen. Och den unga kvinnan i vår församling som blev överfallen när hon försökte ta hand om prostituerade. Att visa barmhärtighet kan få allvarliga konsekvenser. Många visar sann tacksamhet och tar emot barmhärtighet, men andra bryr sig inte och förstår inte. De vill bara ta. Är våra församlingar verkligen villiga att tjäna dessa människor? Om inte, har vi ännu inte förstått barmhärtighetens natur.
Barmhärtigheten är enslig
”Revolution Church” sågs inte som en säker plats för många i detta samhälle ute på landet i södra Ohio. Vår församling av rehabiliterande narkomaner, alkoholister och f.d. fängelsekunder fick mycket kritik. ”Jag tycker det är fint, det ni gör där nere”, sa en kvinna till mig, ”jag tycker bara att ni har för många missbrukare.”
Många anklagade oss för att godkänna synd bara för att vi välkomnade homosexuella att besöka vår församling. Andra anklagade oss för att vara en täckmantel för droghandel i vårt samhälle. Några andra till struntade i oss för att de antog att vi helt enkelt bara låtit sig luras av någon form av socialt evangelium. De flesta tog sig aldrig tiden att besöka eller lära känna någon av våra medlemmar. Resultatet blev att inte många ville samarbeta med oss. Barmhärtighet är skrämmande eftersom den ofta kan bli enslig.
Barmhärtigheten är obekväm
En församling som visar barmhärtighet kan inte bara luta sig mot program och schemalagda aktiviteter. Jag älskar volontärsteamet som jag arbetar tillsammans med vid Cornerstone Baptist Church. Stadskärnan i Detroit har fullt med behov, och att visa barmhärtighet mot vårt samhälle kräver att man är redo och villig att tjäna närhelst, och varhelst, ett behov än skulle komma att dyka upp. Barmhärtighet innebär att man får lägga tid borta från hemmets bekvämlighet för att, efter ett domstolsbeslut, ge rådgivning åt en tonåring som arbetar varje dag till kl. 17. Det innebär att man får ringa och följa upp den där killen som inte varit på rehabiliteringen på två veckor och sedan gå hem till honom när han inte svarar på samtalen. Det innebär att man förlorar arbetstid för att den hemlöse killen du lärt känna nästan dör och behöver dig. Själavårda våldtäktsoffer, ta hand om barn under en skilsmässa, och lära sig förlåta en äktenskapsbrytare är inte saker som man i förväg planerar in på sitt schema. Barmhärtigheten är sällan bekväm. Att vara en barmhärtig församling innebär mycket mer än att erbjuda några program och organisera ett soppkök. Obekvämligheten i sig själv kan vara skrämmande.
Men vi vet ju, förstås, att barmhärtighet är skrämmande om vi tar tiden att betänka den ultimata uppvisningen av barmhärtighet. Den ultimata uppvisningen av barmhärtighet kostade Guds Son hans eget liv. Det skilde honom en stund från Faderns kärlek. Evangeliet som driver oss att visa barmhärtighet visar en bild på vad barmhärtigheten verkligen kostar. Vi måste hålla den här sanningen färskt i minnet om vi ska kunna vara realistiska angående vår församlings ansträngningar att visa barmhärtighet.
Hur fortsätter man tjäna andra när kvinnan man hjälpt bli drogfri och komma tillbaka på fötter återgår till ett liv i prostitution? Hur fortsätter man tjäna andra när den unge mannen du varit mentor för inte vill hålla sig drogfri och dessutom inte heller vill tro på Gud längre?
Enda sättet att hålla ut är att veta om vilken kärlek Gud har visat en. Paulus säger: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Bibelns vittnesbörd säger oss att Gud inte gav barmhärtighet till människor som var ”värda den” eller som sökte efter den. Nej, han gav barmhärtighet till de som hatade honom. När vi förväntar oss en del besvikelse och – ännu bättre! – när evangeliet driver oss att visa barmhärtighet, då kan vi kämpa vidare inför alla svårigheter.
Det kan finnas verklig rädsla i barmhärtighet. Men rädslan avtar när du väl lärt känna barmhärtighetens Gud.
Dave Dunham är bitr. pastor i Cornerstone Baptist Church i Roseville, Michigan.
