”Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.”
Lukas 19:40
Skulle stenarna verkligen kunna ropa? Ja, det skulle de med all säkerhet kunna om han som öppnar de stummas mun bara befaller dem att höja rösten. Om de sedan talade skulle de med säkerhet ha mycket att vittna om till pris och ära åt honom som skapade dem genom sin makts ord; de kunde upphöja sin Skapares visdom och makt, han som kallat dem att bli till. Skulle då inte vi tala väl om honom, som skapat oss på nytt, och som av stenar väckt upp barn till Abraham?
De gamla klipporna skulle kunna berätta om kaos och ordning, och om Guds händers verk i skapelsedramats olika stadier. Kan då inte vi tala om Guds skickelser, om Guds väldiga gärningar i de forna tiderna, i allt vad han gjorde för sin församling på den gamla tiden? Om stenarna kunde tala, hade de berättat om stenbrytaren – hur han tog dem från stenbrottet och gjorde dem passande till templet. Kan då inte vi berätta om vår ärorike Stenbrytare, som krossade våra hjärtan med sitt ords hammare, för att sedan kunna bygga in oss i sitt tempel? Om stenarna kunde ropa, skulle de upphöja sin byggare, som polerade dem och formade dem efter palatsliknande skönhet. Ska då inte vi tala om vår Arkitekt och Byggare, som har placerat oss på vår plats i den levande Gudens tempel?
Om stenarna kunde ropa, kanske de skulle ha många, långa gamla minnen att drömma sig tillbaka till och berätta för oss. För många gånger har ju en stor sten rests som minnessten inför Herren. Så kan också vi vittna om Eben-Haezrar, stenar som minnesmonument över hjälpen vi fått. Lagens krossade stentavlor ropar ut och vittnar emot oss, men Kristus själv, som har rullat undan stenen från ingången till graven, talar till vårt försvar. Stenar må ropa, men vi får inte låta dem göra det. Låt oss tysta ner deras röst genom att överrösta dem; låt oss brista ut i helig sång och välsigna den Allrahögstes majestät, i alla våra dagar, till hans ära som av Jakob kallas Herden, Israels klippa.
