Daniel C. från London frågar:

I Getsemane trädgård säger Jesus till sin Fader: “inte som jag vill, utan som du vill” (Matt 26:39). Hur bör vi utifrån detta tänka på förhållandena inom Treenigheten? Hade Sonen en annan önskan eller vilja än Fadern?

Vi ställde frågan till John McKinley, docent i bibel- och teologistudier vid Talbot School of Theology, Biola University, och författare till Tempted for Us: Theological Models and the Practical Relevance of Christ’s Impeccability and Temptation. Han svarar:

******************

Den teologiska termen för att Jesus äger två viljor, en gudomlig och en mänsklig, kallas dyoteletism. Gud Fadern och Gud Sonen är olika personer, men de har samma gudomliga vilja. Skillnaden mellan Jesu och Faderns vilja i Getsemane är Jesu mänskliga vilja. I inkarnationen tog Gud Sonen på sig ett andra sätt att leva: som människa. Han har nu två naturer. Båda dessa naturer är fullständiga, med en vilja var för sig. Med “vilja” menar jag den andliga förmågan att som enskild person önska och välja. Men kom ihåg att detta är funktioner (att önska och att välja) som vi inte fullt ut kan förstå, gällande verkligheter (personer, viljor, Treenighet), som vi inte heller fullt ut kan förstå – och som antagligen kommer lämna många frågor obesvarade även efter att vi har tänkt igenom allt detta så gott vi kunnat.

Vi ska kort titta på Jesu gudomliga vilja, hans mänskliga vilja, situationen i Getsemane och hur detta påverkar hur vi tänker om Treenigheten.

Jesu gudomliga vilja

Före inkarnationen är Guds Son en gudomlig person med en gudomlig vilja. Med denna vilja älskade Sonen sin Fader (Joh 14:31), lydde han sin Fader när han blev kött (Joh 8:42), sände den helige Ande till de som trodde på honom (Joh 15:26) och ska i framtiden överlämna riket åt sin Fader (1 Kor 15:28). Det vi kallar för Jesu gudomliga vilja bör förstås som ett mystiskt, personligt väljande, som han delar med sin Fader och den helige Ande. Treenigheten är en Gud, utan uppdelning eller åtskillnad. Genom att tillsammans önska och välja älskar gudomens tre personer varandra och uppfyller den personliga relationen mellan varandra som personer av samma väsen, som är jämlika och inte kan skiljas åt.

Jesu mänskliga vilja

Genom inkarnationen gick Guds Son in i ett sant mänskligt liv, fullödigt med en skapad, mänsklig vilja. I denna vilja ingår önskningar, beslutsprocesser och val, som Jesus gör som människa. Det var en nödvändig del av hans frälsningsuppdrag att ha en sant mänsklig vilja, eftersom Gud inte kan frestas att synda (Jak 1:13). Det var nödvändigt att Jesu mänskliga vilja frestades så att han skulle klara det som Adam inte klarade, att lyda Gud som människa för vår rättfärdighets skull (Rom 5:12-19). Hans mänskliga vilja var i funktion när han var barn och lydde sina föräldrar (Luke 2:51). Som vuxen visade Jesus sin mänskliga vilja genom att frivilligt låta sig ledas av den helige Ande (Luk 4:1), och genom att följa Faderns instruktion genom Anden om vad han skulle göra (Joh 5:30; 15:10) och vad han skulle undervisa (Joh 7:16). Detta beroende är också orsaken till att Jesus behövde be ofta. Andra exempel på val han gjorde som människa var att älska sitt folk (Joh 13:1) och att frivilligt lyda sin Faders plan – att överlämna sig själv och gå till korset (John 10:17-18).

 

I Getsemane

I Getsemane, kan vi se att Jesus ber utifrån sitt liv som människa, som en skapad varelse under Gud. Han vädjar till sin Fader därför att han motiveras av sin naturliga, mänskliga vilja att undvika helvetets smärta. Han ser den och har en stark vilja att undvika den (Hebr 5:7). Jesus är Guds Son, innesluten i en mänsklig kamp mellan att lyda Gud och bevara sig själv. Detta är höjdpunkten efter en serie frestelser till synd, som Hebr 2:17-18 och 4:15-16 talar om: Jesus led på grund av sin fullständiga identifiering med syndare. Att hans mänskliga vilja mognade vet vi från Hebr 5:8 där det står att han lärde sig lydnad genom lidande, och därigenom blev fullkomlig som präst för oss (Hebr 2:10). Jesus leder här sitt folk för att rädda dem, han kämpar som vi kämpar, å våra vägnar, som den siste Adam för att forma en ny mänsklighet. Jesu brottningskamp var en verklig kamp även för honom, för att han skulle kunna bli till förebild för oss; han visar den smärtsamma väg vi måste följa honom på (Rom 8:17; 1 Petr 2:21-25). Jesus var tvungen att som människa välja att förneka sig själv, överge sin önskan att bevara sig själv och omfamna Guds kallelse och vilja: att han skulle lida helvetet*. Detsamma gäller för den troende som följer Jesus. Denna kamp kan omöjligt gälla någon som bara har en gudomlig vilja.

Tankar om Treenigheten

Tanken på att det finns två viljor i Kristus kan tyckas underlig för oss. Vår förväntan är ju att de tre personerna i gudomen måste ha viljor som ibland kan vara motsatta, om de nu ska vara äkta, verkliga personer, och att en person inte kan ha mer än en vilja. Men Jesus är en person, som är gudomlig och mänsklig, med två viljor. För att förstå det enhetliga i detta, och hur detta kan hänga ihop, kan vi börja med Sonens och Treenighetens eviga liv före inkarnationen. Guds Son lyder sin Fader i allt, vilket visar sig i det villiga gensvaret på Faderns befallning, att bli kött (Joh 3:16; Gal 4:4). Hans lydnad som Människosonen, enligt hans mänskliga vilja, är en förlängning av hans eviga lydnad – att han kommit för att göra sin Faders vilja (Joh 6:38). Hans lydnad på jorden motsvarar hans gudomliga gensvar att bli kött.

Sonens lydnad, när han blir människa, är precis som alla andra åtaganden inför framtiden som vi människor gör. Människor omvänder sig och ger sig åt Gud, ingår äktenskap med någon och skriver kontrakt. Varje exempel har ett initialt, omfattande åtagande, följt av små val på vägen, dag för dag, att fullfölja detta åtagande. Sonens gensvar att bli kött och lyda som människa tar inte bort det faktum att han verkligen, dag för dag, fick kämpa och fatta beslut som människa. Guds Son valde som Gud att bli människa, och som människa valde han att lyda ända till att lida helvetet* för andra (Fil 2:8). Vi kan även jämföra detta med en mänsklig fader och son som arbetar tillsammans som chef och anställd – de har två olika former av relationer som löper parallellt, i att vara överordnad och underordnad. Den ena formen är i familjerelation och den andra formen är i en ekonomisk relation.

Även om detta är svårt för oss att förstå, är vi inte ensamma om att tycka detta, utan kyrkan har stångats med denna fråga vid flera tillfällen under de tidiga århundradena, med höjdpunkten i det sjätte ekumeniska konciliet år 681-682 (tredje konciliet i Konstantinopel). Tidigare koncilier hade fastslagit som renlärigt att Jesus har en mänsklig kropp och en mänsklig själ (Konstantinopel I, 381; Chalcedon, 451; Konstantinopel II, 553). Det sjätte konciliet tog direkt itu med det alternativa förslaget att det hos Kristus bara fanns en vilja och en förmåga att välja (monoteletism). Precis som vid de ekumeniska koncilierna var det politiska faktorer i ett allt mer uppluckrat romarrike som orsakade de omständigheter som krävde en formell diskussion. I den här frågan hade politikerna tidigare försökt läka splittringarna genom teologiska formuleringar om enhet. Men vid detta kyrkomöte fick de teologiska faktorerna överhanden när man noggrant granskade och motbevisade monoteletismen och skapade en konsensus och bekräftade dyoteletismen. Sedan dess har österländska och västerländska kyrkor och teologer (både katolska och protestantiska) upprepade gånger bekräftat denna konsensus.

Ett huvudargument som användes för dyoteletismen vid konciliet är Treenighetens enighet. Om viljan hade varit en komponent eller egenskap hos de tre personerna separat och individuellt (som monoteletismen påstod), skulle det innebära att Gud har tre olika viljor, som skulle kunna stå emot varandra och underminera Guds enhet. Istället för tre viljor, kan vi tänka oss tre lika grundläggande personer, oskiljaktiga i deras personliga funktion och delaktighet i tillvaron som den ende Guden, inklusive en gudomlig vilja. Detta är gåtfullt, och utgör en djupare enhet än vad människor – som har åtskilda viljor som kan stå emot varandra – någonsin kan komma att uppleva. Treenigheten uppenbarar en djup harmoni och förening, en bild av hur vi bör relatera till och överlämna oss åt Gud, efter Jesu förebild som en människa som underordnat sig Gud. Endast på detta sätt, med en verklig, skapad, mänsklig vilja som vår, fullbordar Jesus faktiskt sin mänsklighet genom att verkligen prövas i vår tillvaro (Rom 8:3). Han är verkligen den förstfödde av den nya mänskligheten som är precis lik honom, till kropp och själ.

 

*Med detta menas att Jesus led under Guds vrede för synden när han var på korset, inte att han blev plågad i helvetet efter döden, som villoläran “Jesus Died Spiritually” (JDS-läran) påstår. Jesus kunde ensam och på en kort tid lida just det lidande som var utmätt för många syndare och som skulle ha kostat dessa var sin evighet av lidande i helvetet. Övers. anm.