“Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk.”
— Hebr 4:9
Hur annorlunda blir inte tillståndet för den troende i himlen jämfört med hur det är här! Här blir han född till att slita och drabbas av utmattning, men i de odödligas land känner ingen trötthet. Han är angelägen om att tjäna sin Mästare, men finner att hans styrka inte är jämbördig hans iver: hans konstanta rop är: “Hjälp mig tjäna Dig, O min Gud.”
Om han ständigt är aktiv, kommer han få mycket möda; men inte mer än han vill, utan mer än han orkar, så att han ropar ut: “Jag är inte trött på arbetet, jag är trött av det.” Ah! Utmattningens heta dag varar inte för evigt för dig som är kristen; solen är på väg ner; och den ska stiga upp igen med en ljusare dag än du någonsin har sett, över ett land där de tjänar Gud dag och natt, och ändå vilar från sitt verk.
Här, är vilan bara delvis, där, är den fullkomlig. Här, är den kristne alltid orolig; han känner att han ännu inte nått fram. Där, får alla vila; de har nått upp till toppen av berget; de har klivit upp i famnen på sin Gud. Längre upp kan de inte komma. Ah, utslitne knegare, tänk bara på när du ska vila för evigt! Kan du tänka dig det? Det är en evig vila; en vila som “finns kvar”.
Här bär mina största glädjeämnen ordet “dödlig” på sin panna; mina fagra blommor vissnar; mitt finporslin dricks ur och endast sumpen ligger kvar; mina sötaste fåglar faller för Dödens pilar; mina ljuvligaste dagar blir överskuggade av kvällar; och min glädjes tidvattenfloder sjunker ner till sorgens ebb; men där är allting odödligt; harpan förblir utan rost, kransen vissnar inte, ögat skummas inte, rösten tvekar inte, hjärtat vacklar inte och den odödliga varelsen blir helt uppslukad i oändlig lycka. Lyckliga dag! Lyckliga! När dödlighet blir uppslukad av liv och den Eviga Sabbaten börjar.
