”Du har övergett din första kärlek.”
Upp 2:4
Någonting att alltid minnas är den allra bästa och starkaste timmen i vårt liv: då vi för första gången fick upp ögonen för Herren, blev av med vår börda, tog emot löftesbrevet, jublade i fullkomlig frälsning, och gick vår väg i frid. Det vårades i själen; vintern var över; knotandet vid Sinais dunder hyssjades; dess blixtsken syntes inte mer; Gud sågs vara försonad; lagen hotade inte med hämnd, rättvisan krävde inget straff. Sedan slog blommorna ut i vårt hjärta; hopp, kärlek, frid och tålamod sprang upp ur marken; omvändelsens hyacint, den rena helighetens snödroppe, den gyllene trons krokus, den första kärlekens påsklilja – alla dekorerade de själens trädgård.
Fågelsångens tid var kommen och vi jublade med tacksamhet; vi upphöjde vår förlåtande Guds heliga namn, och vi var avgjorda: ”Herre, jag är din, helt din. Allt jag är, och allt jag har, överlåter jag åt dig. Du har köpt mig med ditt blod – låt mig offra mig själv och bli offrad i din tjänst. I liv och i död, låt mig bli invigd åt dig.”
Hur har vi hållit detta beslut? Vår vigselskärlek brann med en helig låga av hängivenhet till Jesus – men är den likadan ännu? Skulle inte Jesus rätteligen kunna säga till oss: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek”? Ack! Det är inte mycket vi gjort för vår Mästares ära. Vår vinter har varat alltför länge. Vi är kalla som is när vi borde känna sommarens glöd och blomma ut med heligt blomster.
Vi ger Gud ören när han förtjänar kronor, ja, han förtjänar att vi pungar ut med vårt eget blod i tjänsten för hans församling och hans sanning. Men ska vi fortsätta så? O Herre, efter att du så rikt välsignat oss, skulle vi vara så otacksamma och bli likgiltiga inför din goda sak och ditt goda verk? O uppliva oss så att vi kan återvända till vår första kärlek och göra våra första gärningar! Sänd oss en gynnsam vår, O du Rättfärdighetens Sol!
