“Du människobarn, på vilket sätt är vinstockens trä förmer än allt annat trä, de grenar som finns på träden i skogen?”
— Hes 15:2
Dessa ord är till för att ödmjuka Guds folk; de kallas Guds vinstock, men på vilket sätt är de till sin natur förmer än andra? De har burit frukt genom Guds godhet, eftersom de har blivit planterade i en god jordmån; Herren har trätt upp dem längs helgedomens väggar och de bär frukt till Hans ära; men vad är de utan sin Gud? Vad är de utan Andens ständiga inflytande, som föder fram frukt i dem?
Du troende, lär dig förkasta stoltheten, inse att du inte har någon grund för den. Vad du än är, har du ingenting att vara stolt över. Ju mer du har, desto mer står du i skuld till Gud; och du bör inte vara stolt över det som gör dig skuldsatt. Tänk på var du kommer ifrån; tänk tillbaka på vad du var. Tänk på vad du hade varit om det inte vore för Guds nåd. Se på dig själv som du är nu.
Klandrar ditt samvete dig? Står inte dina tusentals irrfärder inför dig, och talar om för dig att du är ovärdig att bli kallad Hans son? Och om Han har gjort dig till någonting, har du inte genom detta lärt dig att det är nåd som har gjort dig annorlunda? Du som är en så stor troende, du hade varit en stor syndare om Gud inte hade förändrat dig. Du som är så tapper när det gäller sanningen, du hade varit lika tapper gällande lögnen om nåden inte tagit tag i dig.
Därför, var inte stolt, även om du äger ett stort gods – det är en vidsträckt domän av nåd och du har inte en enda sak som du kan kalla din egen, förutom din synd och elände. Åh! Blinda förälskelse, att du, som har lånat allting, skulle tänka tanken att upphöja dig själv; du som är fattig och beroende, och får pension av din Frälsares frikostighet, du som har ett liv som kommer att dö om det inte kom ständiga strömmar av liv från Jesus, och ändå är du högmodig! Fy dig, du dumma lilla hjärta!
