“Mot kvällen kom [duvan] tillbaka till honom.”
— 1 Mos 8:11
Prisa Herren för ännu en dag av nåd; även om jag nu är trött efter allt dess slit. Jag lyfter min tacksamhetssång till Honom som bevarar människorna.
Duvan fann ingen vila utanför arken och kom därför tillbaka till den; och min själ har lärt sig ännu mer än någonsin, idag, att det inte finns någon tillfredsställelse i jordiska ting—endast Gud kan ge vila åt min ande. Min verksamhet, mina ägodelar, min familj, mina färdigheter, allt detta är bra nog längs vägen, men de kan inte uppfylla min odödliga naturs önskningar.
“Vänd åter till din ro, min själ, ty HERREN har varit god mot dig.” Det var i skymningstid, när dagens portar stängdes, som duvan med trötta vingar kom tillbaka till sin herre: O Herre, ge mig styrka denna kväll att återvända till Jesus på detta sätt. Hon orkade inte tillbringa en natt med att sväva över de oroliga vidderna, inte heller klarar jag ens att vara borta en timme till från Jesus, mitt hjärtas ro, min andes hem.
Hon landade inte bara på arkens tak, hon “kom in till honom”; på samma sätt vill min längtande ande blicka in i Herrens hemlighet, tränga in i sanningens inre, gå in i det som är innanför skynket, och nå min Älskade med varje gärning. Jag måste komma till Jesus: min ivrigt längtande ande kan inte vara utan det närmaste och käraste umgänget med Honom. Välsignade Herre Jesus, var hos mig, uppenbara dig och stanna hos mig hela natten, så att jag fortfarande är med Dig när jag vaknar.
Jag märker att duvan hade med sig en olivkvist i munnen som hon plockat loss, minnet av den gångna dagen och en profetia om framtiden. Har jag inget trevligt minne att föra med mig hem? Ingen pant eller handpenning på kärleksfull godhet som jag ännu inte fått? Ja, min Herre, jag tackar dig stort för all den barmhärtighet som varit ny varje morgon och färsk varje kväll; och nu, ber jag Dig, sträck fram Din hand och ta Din duva i Din famn.
