”Så säger Herren, HERREN: Också detta skall jag låta Israels hus be mig om och göra för dem”
Hes 36:37
Före gåvan kommer bönen. Om du tar en titt i den heliga historieboken, finner du snart att en stor gåva sällan kommit till världen utan att ha förebådats genom bön. Det här har du också märkt av egen erfarenhet. Gud har gett dig många goda ting för intet, men de stora gåvornas preludium har alltid varit den storslagna bönen.
När du först fann frid genom korsets blod, hade du ju bett mycket och bönat enträget till Gud att ta bort dina tvivel och frigöra dig från din nöd. Din förvissning var ett resultat av bönen. Var gång du upplevt upphöjda och hänryckande glädjeämnen, har du inte kunnat annat än att se dem som svar på dina böner. Var gång du upplevt befrielse ur svåra bekymmer, eller fått mäktig hjälp ur stora faror, har du kunnat säga: ”Jag sökte HERREN och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig”.
Bönen är alltid förordet till välsignelsen. Den går före välsignelsen som välsignelsens skugga. När Guds gåvor stiger upp som solens ljus över vår nöd, kastas bönens långa skugga ut på slätten. Eller, för att använda en annan illustration: När Gud staplar gåvor i höga kullar, lyser han själv bakom dem; och han kastar bönens skugga över våra andar, så att vi kan vara säkra på att, om vi är mycket i bön, så är våra vädjanden skuggor av gåvan. Bönen är alltså sammankopplad med välsignelsen, för att vi ska kunna se dess värde.
Om vi hade fått välsignelserna utan att be om dem, skulle vi inte bry oss så mycket om dem; men bönen gör våra gåvor dyrbarare än diamanter. De saker vi ber om är dyrbara, men vi inser inte deras värde förrän vi ivrigt har strävat efter att få dem.
”Bön driver mörker och moln ifrån skyn
Bön klättrar stegen i Jakobs syn
När tron tas i bruk och går ut efter gåvan
Välsignelsens kärlek då kommer från ovan.”
