“Han skall rädda dig från fågelfängarens snara.”
— Psalm 91:3
Gud räddar Sitt folk från fågelfängarens snara på två sätt. Från, och ut ur. För det första räddar Han dem från snaran—låter dem inte trampa i den; och för det andra, om de blir fångade i den, räddar Han dem ur den. För vissa är det första löftet det mest värdefulla; det andra är det bästa för andra.
“Han ska rädda dig från snaran.” Hur? Gud använder ofta bekymmer för att rädda oss. Gud vet att vår avfällighet snart slutar i vårt fördärv, och av barmhärtighet sänder Han spöt. Vi säger “Herre, varför sker detta?” Och förstår inte att vårt bekymmer har blivit använt för att rädda oss från ännu större ondska. Många har blivit räddade från fördärv genom sina sorger och sina kors; dessa har skrämt bort fåglarna från nätet.
Andra gånger håller Gud Sitt folk från fågelfängarens snara genom att ge dem stor andlig kraft så att de, när de frestas att göra det onda, säger: “Hur kan jag begå denna stora ondska, och synda mot Gud?” Men vad välsignat det är, att om den troende, i en ond tid, skulle hamna i nätet, kommer Gud att föra honom ut ur det!
O avfälling, bli nedslagen, men förtvivla inte. Även om du förvillat dig, hör vad din Återlösare säger: “Kom tillbaka, ni avfälliga barn; Jag ska förbarma Mig över er.” Men du säger att du inte kan komma tillbaka, för att du är fångad. Lyssna då på löftet—“Han skall rädda dig från fågelfängarens snara.” Du ska ändå bli förd ut ur all ondska som du fallit i, och även om du ständigt kommer att behöva omvända dig från dina vägar, kommer Han som älskat dig inte kasta ut dig; Han ska ta emot dig och ge dig fröjd och glädje, så att de ben som Han krossat får jubla. Ingen paradisfågel ska dö i fågelfängarens nät.
