“Vänd bort mina ögon så att de inte ser efter förgängliga ting, håll mig vid liv på dina vägar.”
— Psalm 119:37
Det finns många olika sorters förgängliga ting. Narrens huva och bjällror, världens rikedomar, de lösaktigas dans, lyra och bägare, alla människor vet att dessa saker är förgängliga; det är lätt att se vad de går för. Långt mer förrädiska är dessa ting, som är lika förgängliga: världsliga bekymmer och bedräglig rikedom. Det går lika bra att följa förgänglighet i banken som på teatern. Om man ägnar sitt liv åt att samla på sig rikedomar, slösar man bort sina dagar i en fåfäng uppvisning.
Om vi inte följer Kristus och gör Gud till vårt livs stora mål skiljer vi oss endast på ytan från de mest flärdfulla. Det är tydligt att vi verkligen har stort behov av den första bönen i vår text. “Håll mig vid liv på dina vägar.” Psalmisten bekänner att han är slö, tung, klumpig, så när som på död. Kanske känner du dig likadant, käre läsare. Vi är så slöa att inte ens de allra bästa motiven kan hålla oss vid liv, utom Herren själv.
Va!? Kan inte helvetet hålla mig vid liv? Kan jag tänka på syndare som går under, men ändå inte vakna? Kan inte himlen hålla mig vid liv? Kan jag tänka på den lön som väntar de rättfärdiga och förbli kall? Kan inte döden hålla mig vid liv? Kan jag tänka på att dö, och stå inför min Gud, men ändå vara lat i min tjänst för Mästaren? Kan inte Kristi kärlek tvinga mig? Kan jag tänka på Hans dyrbara sår, kan jag sitta vid korsets fot utan att röras till entusiasm och iver? Det tycks så! Inga tankar kan i sig själva hålla oss levande och ivriga, utan Gud själv måste göra det, därav ropet: “Håll mig vid liv.” Psalmisten andas ut hela sin själ i våldsamma vädjanden: hans kropp och hans själ förenas i bön. “Vänd bort mina ögon,” säger kroppen. “Håll mig vid liv,” ropar själen. Denna bön passar för varje dag. O Herre, hör det i min situation ikväll.
