“Och det är så hela Israel skall bli frälst.”
— Rom 11:26
Då Mose sjöng vid Röda havet var det hans glädje att hela Israel var i säkerhet. Inte ett stänk föll från den massiva muren förrän den siste av Guds Israel hade satt sin fot i säkerhet på andra sidan floden. Efter detta återgick floden genast till sin plats igen, men inte förrän dess. En del av denna sång var: “Du ledde med din nåd det folk som du återlöst.” På den yttersta tiden, när de utvalda ska sjunga Moses, Guds tjänare, och Lammets, sång, blir det till beröm för Jesus: “Av alla de som du har gett mig har jag inte förlorat en enda.” I himlen finns det ingen tom tron.
“Ett stort och utvalt släkte
Skall samlas kring Hans tron,
För att Han nåd uträckte,
Till Hans ära ta ton.”
Så många som Gud har utvalt, så många som Kristus har friköpt, så många som Anden har kallat, så många som tror på Jesus, ska gå över skiljehavet i säkerhet. Vi är ännu inte alla satta i säkerhet:
“En del av skaran över gått,
En del går över nu.”
Förtruppen har redan kommit i land. Vi marscherar genom djupen; i detta nu följer vi strikt efter vår Ledare in i havets djup. Låt oss vara vid gott mod: eftertruppen är snart där förtruppen är just nu; snart har de sista av de utvalda korsat havet, och då ska segersången höras, när alla är i säkerhet. Men åh! Om någon skulle saknas – åh! Om någon i Hans utvalda familj skulle tappas bort – skulle det bli en evig dissonans i de friköptas sång, och strängarna på paradisets harpor skulle bli kapade så att man aldrig skulle kunna spela någon musik på dem.
