“Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.”
— 2 Sam 18:23
Att springa är inte allt, mycket ligger i vad vi väljer: en snabb fot uppför kullen och ner i dalen kan inte hålla jämna steg med en långsammare resande på jämn mark.
Hur är det med min andliga resa? Kämpar jag mig upp för kullen av mina egna gärningar och ner i ravinerna av mina egna förödmjukanden och beslut, eller springer jag på den jämna vägen som heter “Tro och lev”? Hur saligt det är att vänta på Herren i tro! Själen springer utan att mattas ut, och går utan att bli trött, på trons väg. Kristus Jesus är livets väg, och Han är en jämn väg, en behaglig väg, en väg som passar för stapplande fötter och svaga knän på bävande syndare: har jag det på detta sätt, eller jagar jag efter ett annat spår, efter allt som prästernas ritualer eller metafysik kan utlova?
Jag läser om helighetens väg, att den som färdas på denna väg aldrig går vilse även om han är en dåre: har jag blivit befriad från intelligensens högmod och burits ner som ett litet barn till att vila i Jesu kärlek och blod? Om så är fallet ska jag, genom Guds nåd, springa ifrån den starkaste löpare som väljer en annan väg. Denna sanning får jag minnas till min egen nytta i vardagens bekymmer och behov. Det blir min visaste väg att gå direkt till Gud, och inte vandra runt till den ene och den andre vännen. Han känner till mina behov och kan tillgodose dem, vem ska jag vända mig till om inte till Honom, genom att direkt vädja i bön och hänvisa till löftet. “Rättfram löper bäst.” Jag ska inte förhandla med tjänarna, utan skynda mig till deras herre.
När jag läser denna passage slår det mig att om människor tävlar mot varandra i gemena frågor, och den ene springer ifrån den andre, bör jag ha en så allvarsam målmedvetenhet att jag springer så att jag kan vinna. Herre, hjälp mig spänna mitt bälte om livet, mitt sinne, och låt mig jaga mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.
