“Men jag ber.”
— Psalm 109:4
Lögnaktiga tungor arbetade hårt för att förstöra Davids rykte, men han försvarade inte sig själv; han tog upp fallet till en högre instans, och vädjade inför den store Kungen själv. Bönen är den säkraste metoden att använda mot ord av hat. Psalmisten bad inte på ett hjärtlöst sätt, han hängav sig åt denna övning — lade ner hela sin själ och sitt hjärta i den — och spände varje sena och muskel, som Jakob, när han brottades med ängeln. På detta sätt, och endast på detta sätt, måste vi alla skynda oss till nådens tron.
Som en skugga inte har någon makt eftersom det inte finns någon substans i den, så är det även med den bön där en människas riktiga jag inte helt och hållet är med och sliter på allvar med ett våldsamt begär; den bönen har ingen effekt eftersom den saknar det som ska ge den styrka. Ihärdig bön, säger en gammal teolog, “är som en kanon ställd rakt framför himlens portar, som får dem att flyga upp.”
Felet de flesta av oss ofta gör är att vi lätt ger efter för distraktion. Våra tankar vandrar hit och dit och vi gör inte mycket framsteg mot det mål vi vill nå. Vårt sinne är som kvicksilver som inte kan hålla sig samman, utan far åt än det ena, än det andra hållet. Hur illa är inte detta! Det skadar oss, och än värre, förolämpar det vår Gud. Vad skulle vi tycka om en ansökande som under en audiens hos en furste skulle leka med en fjäder eller fånga en fluga?
Vår text vill uttrycka fortsättande och uthållighet. David ropade inte bara en gång för, att sedan falla tillbaka till tystnad igen; hans heliga högljudda rop fortsatte tills det hade fått ner välsignelsen. Bönen får inte vara vårt extraarbete, utan vår dagliga verksamhet, vår vana och vårt yrke. Som konstnärer ger sig själva åt sina modeller, och poeter åt sina klassiska sysselsättningar, så måste vi ge oss själva hän åt bönen. Vi måste bli dränkta i bönen så att den blir vårt rätta element, och så be oavbrutet. Herre, lär oss att be så att vi kan bli mer och mer återkommande i bönen.
