“I mitt kött ska jag skåda Gud.”
— Job 19:26
Lägg märke till vad Job så ivrigt längtar efter: “Jag ska skåda Gud.” Han säger inte “Jag ska se de heliga”—även om det förstås kommer bli till obeskrivlig glädje—utan: “Jag ska skåda Gud.” Inte “Jag ska se pärleporten, jaspismurarna, guldkronorna,” utan “Gud”. Detta är huvudsaken med himlen, detta är alla troendes lyckliga hopp.
Det är deras glädje att se honom nu i förordningarna genom tron. De älskar att se honom i gemenskapen och bönen; men där i himlen ska de få en öppen och ogrumlad syn, och se honom “sådan som han är”, och bli lika honom. Likhet med Gud—vad mer kan vi önska oss? Och en syn av Gud – finns det någonting bättre som man kan begära?
En del läser texten “I mitt kött ska jag skåda Gud” och finner där en hänsyftning på Kristus, som “Ordet som blivit kött,” och att få se honom i härlighet, de sista dagarnas fröjd. Hur som helst är det säkert att Kristus kommer att bli den vi för evigt ska skåda; och vi kommer inte heller vilja ha någon glädje i någonting annat än att få se honom.
Tänk inte att det är som om sinnet sitter fast i en liten trång kula. Det är visserligen endast en källa till glädje, men denna källa är oändlig. Alla hans egenskaper blir ämne för begrundan, och eftersom han är oändlig i varje aspekt, finns det ingen risk att det tar slut. Hans verk, hans gåvor, hans kärlek till oss och hans ära i alla hans planer, och allt han gör, blir ständigt nya teman.
Patriarken såg fram emot att se Gud som en personlig fröjd. “Med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.” Få en förverkligande syn av himlens fröjd; tänk på hur den kommer att bli för dig. “En kung i sin skönhet skall dina ögon se.” All jordisk glans bleknar och slocknar när vi skådar den, men det finns ett ljus som aldrig kan mattas, en ära som aldrig kan blekna—“Jag ska skåda Gud.”
