“Din kärlek var mig underbar…”
2 Sam 1:26
Kom, kära läsare, låt var och en av oss tala med egna ord om den underbara kärleken, inte Jonatans, utan Jesu kärlek. Vi återberättar inte vad vi hört från andra, utan endast det vi själva smakat på och vidrört med våra händer – av Kristi kärlek.
Din kärlek till mig, O Jesus, var underbar när jag var en främling, som irrade mig långt bort från dig, och gjorde vad köttet och sinnet ville. Din kärlek höll mig tillbaka från att begå den synd som är till döds, och höll mig undan från självförstörelse. Din kärlek höll tillbaka yxan när Rättvisan sa: ”Hugg bort det! Varför ska det få suga ut jorden?” Din kärlek drog mig till vildmarken, där du avklädde mig och fick mig att känna skulden av min synd och tyngden av mina överträdelser. Din kärlek talade så tröstande till mig när jag var djupt bedrövad: ”Kom till mig, så ska jag ge er vila.”
Hur makalös är inte din kärlek, då du på ett enda ögonblick tvättade bort alla mina synder! Du fick min nedsmutsade själ, som var röd av min födelses blod, och svart av mina överträdelsers sot, att bli vit som snö och ren som det finaste ylle. Och du bedyrade din kärlek när du viskade i mitt öra: ”Jag är din och du är min.” Tonen var så vänlig när du sa: ”Fadern själv älskar dig.” Och ljuvlig den stund, övermåttan ljuvlig, när du förklarade ”Andens kärlek” för mig.
Aldrig ska min själ glömma de gemenskapens kammare där du har uppenbarat dig själv för mig. Mose hade ju sin klyfta i klippan där han såg mantelsläpet, sin Guds rygg. Vi har också haft våra klyftor i klippan, där vi har fått se gudomens fulla prakt i Kristi person. David mindes ju vildgetens spår, Jordans land och hermoniterna. Även vi har våra kära minnen av platser, som är lika välsignade som dessa. Dyre Herre Jesus, ge oss en ny, frisk klunk av din förunderliga kärlek att börja denna månad med. Amen.
