“Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ‘Herre, hjälp mig!’”
— Matteus 14:30
När Herrens tjänare börjar sjunka är det dags att be. Petrus hoppade över att be när han gav sig ut på denna vågade promenad, men när han började sjunka började han be, och hans rop kom inte för sent, även om det var sent. I de stunder då vi känner kroppslig smärta och mental vånda finner vi oss själva naturligt drivna till bönen, liksom vraket drivs iland av vågorna. Räven gömmer sig i sitt gryt för skydd; fågeln flyger upp i trädet; och på liknande sätt skyndar sig en prövad troende till nådens tron för att få skydd. Himlens stora tillflyktsort är full av bön; tusentals medfarna fartyg har funnit sin hamn där, och när en storm kommer är det vist att vi sätter fart dit för fulla segel.
Korta böner är tillräckligt långa. Petrus’ flämtande bön innehöll bara tre ord, men de var tillräckliga för att nå sitt syfte. Ingen längd, utan styrka, efterfrågas. En känsla av nöd lär oss att fatta oss kort. Om våra böner hade mindre av stolthetens stjärtfjädrar och större vingar skulle de vara mycket bättre. Ordflöde är för andakten som agnar för vetet. Dyrbara saker behöver inga mer utsmyckningar, och istället för många långa anföranden räcker det med en kort liten vädjan som Petrus’ här. Det är det som egentligen är själva bönen.
Våra extremfall är gyllene tillfällen för Herren. Så snart en stark känsla av fara tvingar fram ett ängsligt skrik hör Jesu öra det, och med honom är det så, att öra och hjärta hänger ihop, och hans hand dröjer inte. I sista stund vädjar vi till vår Mästare, men hans snabba hand kompenserar för våra dröjsmål genom att handla direkt och effektivt. När vi nästan är uppslukade av svårigheter kan vi lyfta upp våra själar till vår Frälsare, och vi kan vila tryggt i att han inte kommer låta oss gå under. Där vi inte kan göra någonting, kan Jesus göra allting; låt oss ansöka om hans mäktiga hjälp vid vår sida, så blir allt bra.
