”Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: ’Kom hit upp!’”
Upp 11:12
Utan att se på dessa ord i deras profetiska kontext, låt oss se dem som inbjudan från vår store Förelöpare till hans helgade folk. I sinom tid kommer en ”stark röst från himlen” höras för varje troende, med orden ”Kom hit upp!” Detta bör vara något som de heliga ser fram emot med glädje. Istället för att oroa sig för stunden då vi ska lämna denna värld och gå till Fadern, bör vi längta och trängta efter frigörelsens timma. Vår sång bör vara:
”Mitt hjärta är där, vid hans tron,
Men dröj ej mera nu.
Jag väntar var stund på hans röst,
Stig upp och kom hit, du.”
Vi kallas inte ner till graven, utan upp till skyn. Våra himlaburna andar bör längta efter sin hemluft. Samtidigt bör ju även den himmelska kallelsen vara något vi tålmodigt väntar på. Vår Gud vet bäst när han ska bjuda oss ”Kom hit upp!”. Vi får inte önska föregå vår avflyttningstid. Jag vet att stark kärlek kommer få oss att ropa:
”Himlars Herre, dela havet,
För oss tryggt till himlens land”
Men tålamod är en dygd. Med noggrann vishet ordnar Gud den exakta tidsmängden som de återlösta måste vänta här nere. Ja, om det kunde finnas någon ånger i himlen, skulle de heliga nog sörja över att de inte levde här längre för att göra mer gott. Om jag bara kunde få samla mer skärvar till min Herres förrådsbod! mer juveler till hans krona! Men hur, om det inte gick att arbeta mer?
Å andra sidan, om vi lever kortare, är också våra synder färre. Men åh! när vi är helt upptagna med att tjäna Gud, och han ger oss dyrbar säd att så ut, och vi får skörda hundrafalt, då skulle vi till och med säga att det är bra för oss att stanna där vi är.
Vare sig vår Mästare säger ”gå” eller ”stanna” låt oss vara lika nöjda så länge han unnar oss sin närvaro.
