” Jag har ännu något att säga till Guds försvar.”
— Job 36:2
Vi bör inte sträva efter att få publicitet för våra dygder, eller beröm för vår iver; men samtidigt är det en synd att alltid försöka gömma vad Gud begåvat oss med för att vara till nytta för andra. En kristen ska inte vara en by i en dal utan “en stad på ett berg;” han ska inte vara ett ljus under skäppan, utan ett ljus i ljusstaken som ger ljus åt alla. Att dra sig tillbaka kan vara skönt ibland, och att gömma sig själv är ju blygsamt, men det kan aldrig ursäktas om vi gömmer Kristus som är i oss.
Att hålla tillbaka sanning som är så dyrbar för oss är ju en synd mot andra och en skymf mot Gud. Om du är nervös av dig och gärna drar dig tillbaka, akta dig så att du inte tillfredsställer denna läggning alltför mycket, annars blir du oanvändbar för församlingen. I hans namn, som inte skämdes för dig, sök göra lite våld på dina känslor och tala om för andra vad Kristus har sagt dig.
Om du inte kan tala med en basunstämma, använd din lugna, stilla röst. Om predikstolen inte är din plats, om pressen inte vill bära dina ord på sina vingar, säg ändå, som Petrus och Johannes: “Silver och guld har jag inte; men det jag har ger jag dig.” Tala med den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn om du inte kan hålla en bergspredikan; sjung lov till Jesus i hemmet om inte i templet; på fältet om inte på börsen; mitt i ditt eget hushåll, om du inte kan det i människosläktets stora familj.
Låt ljuvt flödande små bäckar av vittnesbörd rinna fram ur de dolda källorna i ditt inre och ge dryck åt alla som går förbi. Göm inte din talent; handla med den; så ska du ge god avkastning till din Herre och Mästare. Att tala för Gud är både uppfriskande för oss själva, uppmuntrande för de heliga, nyttigt för syndare, och hedrande för Frälsaren. Stumma barn är en bedrövelse för sina föräldrar. Herre, lossa tungan på alla dina barn.
