”Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får.”
2 Kor 1:5
Här har vi en välsignad balans. Försynens Härskare bär två vågskålar – på ena sidan sätter han sitt folks prövningar, och på den andra deras tröst. När prövningens vågskål nästan är tom, finner du alltid att tröstens vågskål är ungefär på samma nivå; och när prövningens vågskål är full, finner du tröstens vågskål minst lika tung. När de mörka molnen hopas som mest, uppenbaras ljuset desto starkare för oss. När mörkret sänker sig och stormen tilltar, befinner sig den Himmelske Kaptenen alltid som närmast till sin besättning.
Det är en välsignelse, att det är då vi är som mest nedstämda, som vi blir som mest upplyfta av Andens tröst. Ett skäl är att prövningarna ger mer utrymme för tröst. Stora hjärtan kan endast bli till genom stora bekymmer. Bekymrens spade gräver så att tröstens reservoar blir djupare, och ger mer utrymme för tröst. Gud kommer in i vårt hjärta. Han ser att det är fullt. Han börjar krossa våra bekvämligheter så att det blir tomt. Sedan finns det mer utrymme för nåden.
Ju ödmjukare en människa ligger, desto mer tröst kommer hon alltid att få, för hon är mer färdig att ta emot den. Ett annat skäl till att vi ofta är som mest glada i våra bekymmer är att vi då har de närmaste förbindelserna med Gud. När ladan är full kan människan leva utan Gud. När börsen är sprängfylld med guld, försöker vi klara oss utan särskilt mycket bön. Men ta bort vår ricinbuske, så vill vi ha Gud; rensa bort avgudarna ur vårt hus, så drivs vi att hedra Jahve.
”Ur djupen ropar jag till dig, Herre!” Inget rop är så gott som det som kommer från bergets fot; ingen bön är hälften så innerlig som den som stiger upp ur själens djup, genom djupa prövningar och lidanden. På så sätt för de oss till Gud, och vi blir gladare; för närhet till Gud är ju glädje.
Kom, du som är en bekymrad troende, oroa dig inte över dina tunga bekymmer, för de kommer med bud om riklig barmhärtighet.
