“Det osynliga.”
— 2 Kor 4:18
På vår kristna pilgrimsvandring är det oftast bra att titta framåt. Där framme ligger kransen och framför oss är målet. Oavsett om det är för att få hopp, glädje, tröst eller uppväcka vår kärlek, måste framtiden vara det vi i första hand riktar vår tros blickar mot. När vi ser på framtiden ser vi synden avlägsnad, syndens och dödens kropp förstörd, själen fullkomnad och gjord värdig att få del i det arv som de heliga har i ljuset.
Ser den troende ännu längre framåt med sitt upplysta öga, kan han se sig ha åkt över dödens flod, vadat över den dystra bäcken, och nått fram till ljusets kullar där den himmelska staden är belägen; han ser sig själv gå in genom pärleporten, bli hälsad som överlägsen segrare, krönt av Kristi hand, omfamnad i Kristi armar, förhärligad med Honom, och satt med Honom på Hans tron, precis som Han har segrat och satt Sig med Fadern på Hans tron.
Tanken på denna framtid kan lätta mycket på dåtidens mörker och nutidens dunkel. Himlens glädje kommer med all säkerhet att kompensera för sorgerna på jorden. Var tysta, ni tankar av tvivel! Döden är inte mer än en smal bäck och snart har du vadat över den. Tiden är så kort – men evigheten är så lång! Döden, så kortvarig, odödligheten, så ändlös! Det känns som att jag redan nu äter av klasarna från Druvdalen, och läppjar ur källan som finns innanför porten. Vägen är så kort, så kort! Snart är jag där.
“Världen sliter i mitt hjärta
Med bekymrens vind så svår
Jag tar skydd från all min smärta,
Tankarna till himlen går.
Det jag tror skall mig bevara
Tills min färd en ände får;
Fruktar inte någon fara,
Och till sist mitt hem jag når.”
