“Jag har bett för dig.”
— Luk 22:32
Tanken på Återlösarens oavbrutna förbön för oss är så uppmuntrande! När vi ber, vädjar Han för oss; och när vi inte ber, för Han vår talan, och genom Hans böner skyddar han oss från faror vi inte ser.
Lägg märke till de ord av tröst som Petrus får—“Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete” – och vad säger Han sedan? “Men gå och be för dig själv”? Det hade varit ett gott råd, men det står inte så. Inte heller säger Han: “Men Jag ska hålla dig vaksam, och så ska du bli bevarad.” Det vore en stor välsignelse. Men nej, det står: “Jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” Vi förstår så lite av vad vi har att tacka vår Frälsares böner för.
När vi når himlens höga kullar, och ser tillbaka på hela den väg som Herren, vår Gud, har lett oss på: Hur ska vi då inte prisa Honom som, framför den eviga tronen, omintetgjorde det fördärv Satan vållade på jorden. Vad vi kommer att tacka Honom för att han aldrig var passiv, utan att Han dag och natt pekade på såren i sina händer och bar våra namn på sin bröstsköld! Redan innan Satan hade börjat fresta föregick Jesus honom och lämnade in en bön i himlen. Nåden är vassare än illviljan.
Lägg märke till att Han säger “Satan har begärt att få sålla er.” Han hejdar Satan redan i hans begär, och kväver det i sin linda. Han säger inte “Men jag har begärt att be för er.” Nej, utan “Jag har bett för er: Jag har redan gjort det; Jag har gått till domstolen och lagt in ett svar redan innan det kommit någon anklagelse.”
O Jesus, vilken tröst det är att Du har fört vår talan mot våra osynliga fiender; underminerat deras minor och avslöjat deras bakhåll. Här finns anledning att glädjas, vara tacksam, hoppas och ha förtroende.
