”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn.”
1 Joh 3:1-2
”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss.” Tänk på vilka vi var, och vad vi känner att vi är än idag när fördärvet inom oss är starkt, så kommer du förundras över vår adoption. Men vi kallas ”Guds barn”. Vilken högt stående relation ett barn har, och vilka förmåner denna relation för med sig! Vilken omsorg och ömhet barnet förväntar sig av sin fader, och vilken kärlek fadern känner till barnet!
Men allt detta, och mer än så, har vi nu genom Kristus. Den tillfälliga nackdelen, att vi får lida med den äldre brodern, godtar vi som en heder: ”Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.” Vi är nöjda med att vara okända tillsammans med honom i hans ödmjukande, för vi kommer att bli upphöjda tillsammans med honom.
”Mina älskade, vi är nu Guds barn.” Det är enkelt att läsa detta, men inte så enkelt att känna. Hur är det med ditt hjärta denna morgon? Befinner du dig i sorgens lägsta djup? Stiger fördärvet i ditt inre? Tycks glansen vara en futtig gnista som trampats under fötterna? Sviker din tro dig nästan? Frukta inte, du ska varken leva på din glans eller dina känslor: du måste leva enkelt genom tro på Kristus.
Med allt detta emot oss nu – i djupet av vår sorg – var vi än är – nu, lika mycket i dalen som på toppen: ”Mina älskade, vi är nu Guds barn.” Men du säger: ”Titta hur jag ser ut! Jag avger inget glänsande sken; min rättfärdighet strålar inte med uppenbar ära.” Men läs nästa rad: ”…och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”
Den helige Ande ska rena våra sinnen, och Guds makt ska luttra våra kroppar; och sedan ska vi få se honom sådan han är.
