”Jesus svarade honom inte på en enda fråga.”
Matteus 27:14
Han hade aldrig varit sen till att tala när det fanns en möjlighet att välsigna människors barn, men han ville inte säga ett enda ord för egen del. ”Aldrig har någon människa talat som han” och aldrig har någon människa tigit som han. Var denna enastående tystnad en indikation på hans fullkomliga självuppoffring? Visade det att han inte ville yttra ett ord för att hejda slakten på sin egen heliga person, som han vigt till att offra för oss? Hade han så helt överlämnat sig själv att han inte ville stå upp för sig själv, inte ens i allra minsta grad, utan lät sig bindas och slaktas som ett offer som varken kämpade emot eller klagade?
Var denna tystnad en bild av hur oförsvarbar synden är? Ingenting kan ju sägas för att förmildra eller ursäkta människornas skuld; och därför stod han, som bar hela dess vikt, svarslös inför sin domare.
Är inte tålmodig tystnad bästa svaret mot en motsägande värld? Lugn uthållighet besvarar vissa frågor oändligt mer avgörande än den mest högtravande vältalighet. Kristendomens bästa apologeter på den första tiden var dess martyrer. Städet bräcker mången hammare genom att tyst bära dess slag. Föregick inte Guds tysta Lamm här med ett storslaget exempel på vishet för oss? Där varje ord bara skulle besvaras med mera hädelser var det pliktens kall att inte ge något bränsle till den syndens eld. De tvetydiga och de falska, de ovärdiga och nedriga kommer inom kort slå knut på sig själva och falla omkull, och därför kan den sannfärdige lugnt vara tyst och finna tystnaden vara sin vishet.
Genom sin tystnad fick han profetian att slå in på ett påtagligt sätt. Ett långt tal i eget försvar hade gått emot Jesajas förutsägelse: ”Som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.” Genom att tiga bevisade han slutgiltigt att han verkligen var Guds Lamm. Som sådan hälsar vi honom denna morgon. Var med oss, Jesus, och i vårt hjärtas tystnad, låt oss höra rösten av din kärlek.
