Det finns ingen större förmån än att vara ett Guds barn och ett Kristi sändebud. Inte bara har vi fått söners förmåner, utan vi har också givits förmånen att förkunna Hans härliga gärningar, Han som har kallat oss från mörkret till Sitt underbara ljus (1 Petr 2:9).

En stor kallelse och ett enormt ansvar ligger nu framför oss – vår Herre Jesu Kristi stora missionsbefallning. Vi lever i en unik tid, där fler dörrar står öppna för att predika Evangeliet än vad man någonsin kunnat föreställa sig. Vad kommer vi göra med detta ? För att det liv som givits oss ska bli som mest nyttigt och vinna som mest ära åt Gud, vad ska vi göra? Skrifterna är tydliga: Vi bör först ge oss själva åt att söka Guds rike och rättfärdighet, och förtrösta på att Han tar hand om våra jordiska behov enligt Hans härlighets rikedom.

Jag har tillbringat drygt halva mitt kristna liv på missionsfältet. Jag bodde i Peru under en av de värsta tiderna i dess historia. Det var en tid av extrem fattigdom: Jag kan minnas hur jag stod i kö flera timmar i förhoppning om att köpa en säck ris, en limpa bröd och en burk mjölk. Det var en extremt farlig tid: Peru var mitt uppe i ett inbördeskrig. Terroristerna vann mark varje dag. Undantagstillstånd rådde i staden och det var ofta olagligt att vistas ute på kvällen. Vi blev ofta uppväckta mitt i natten av bombningar och skottlossningar. Det var en tid av extrem osäkerhet och rädsla: Med alla de tusentals offer som redan dött, vem står näst på tur? Var den nyomvände personen uppriktig eller planterad av terroristerna för att få information om missionärerna och de som hade gemenskap med dem? Skulle den okände mannen på bakersta raden plötsligt ställa sig upp och skjuta ner halva församlingen? Var bilen som stod på andra sidan gatan full av sprängämnen?

Det var den värsta av tider och samtidigt den bästa av tider! Jag har så många underbara minnen från min första församlingsplantering och de som tjänade med mig. Vi var en ung grupp idealistiska kristna redo att leva och dö för vår nyfunna tro och gemenskapen av våra bröder och systrar i Kristus. Varje helg möttes vi på några av Limas allra farligaste gator för att sjunga om Jesus och predika Hans Evangelium ute i det fria. Hur många gånger fick vi sjunga till ljudet av explosioner och skottlossningar?

Hur många gånger predikade vi till ljudet av hån, spott och hot? På lördagskvällar brukade vi ge mat åt gatubarnen och söka dela med oss av Kristi kärlek till dem. Vi hade inga pengar men ändå verkade Gud alltid förse tillräckligt med havregryn och mjölk för att vi skulle kunna mätta en stor skara från baksidan av en gammal ambulans som en annan missionär lånat mig. Vi brukade komma hem tidigt på morgonen, smutsiga, trötta och fulla av loppor.

Jag minns när en fattig peruansk missionär besökte vår gemenskap och berättade om sina behov för oss. Folket i vår församling var lika fattiga som han, men de ville ge. Jag minns hur jag såg peruanska troende ge de få mynt de ägde, och när de såg hur lite de hade samlat, bad de om att skicka runt kollektbössan igen. Den kom tillbaka med ringar, örhängen, klockor, tröjor, kappor och till och med skor. De flesta fick gå hem från församlingen för att de givit bort sina busspengar. Andra gick hem utan skor. Vi hade ingenting, men ord saknades för att beskriva vår glädje. Kristus hade oss och vi hade Kristus. Vi var Hans tjänare och Han var vår Herre och Försörjare.

Jag minns en gång när jag fick veta att terroristerna hade framfört ett hot mot mitt liv. Jag råddes av Evangelical Counsel att lämna landet. Jag bestämde mig för att stanna, men gick med på att ligga lågt några veckor på en plats annan än mitt hem. Efter en vecka bestämde jag mig för att komma tillbaka till vår lilla gemenskap och predika. Den söndagen kom tre unga konvertiter dit jag uppehöll mig och följde mig till mötesplatsen. Medan vi gick längs gatan märkte jag att de gick runt mig och ständigt gick i vägen för mig. Jag frågade dem vad de höll på med och de svarade: ”Om en kula kommer emot dig, måste den gå igenom oss först. Vi hörde Evangeliet genom dig. Vi vill inte låta dig gå ensam.”

Förmånen föraktas

Många år har nu gått och HeartCry har vuxit från en liten mission med en missionär i Peru, till över åttio missionärer och deras familjer över hela jordklotet. Denna tidiga period känns som en avlägsen dröm. Jag ser tillbaka med förundran, jag ser tillbaka med längtan. Vad har hänt med mig? Jag har vuxit i kunskap genom bibelstudier, erfarenheter och lärdomar från de visa kristna som Herren placerat omkring mig. Jag har vuxit i tron. Jag kan minnas hur jag överväldigats av tanken på att stötta tre inhemska missionärer och deras familjer till priset av 450 dollar i månaden,  och nu måste vi förtrösta på Gud för över tre gånger det beloppet om dagen.

Jag har vunnit en del, men har förlorat annat. Det har kostat min fru Charo och mig en hel del att återvända till USA. Det är så svårt att söka Guds rike först mitt i vardagslivet i USA. Det finns så många jordiska ting som konkurrerar med de eviga tingen, så många bedragare som kallar på vår uppmärksamhet och grumlar den himmelska synen, så många tjuvar som söker beröva oss den eviga härligheten. Vi vet alla att Kristus är vår företrädare och att Han lever för evigt för att vädja för vår sak inför Gud, men vi bör också veta att Satan söker sköta vårt fall och tala å våra vägnar, men inte inför Gud, utan emot Honom. Var det inte Satan som övertalade Eva om att hon behövde mer än vad Guds vilja tillät? Stod han inte vid hennes sida och låtsades ha hennes bästa i åtanke? Gör han inte detsamma idag? Är det inte sant att han har vårt öra när han talar om våra rättigheter och allt vi behöver för att vara lyckliga? Han är så klyftig med orden att han kan övertala oss om att köttsliga lustar och läskig lyx är äkta behov och riktiga förmåner för ett Guds barn. Han kan vända våra ögon till att söka sådant som inte är evigt och vända våra hjärtan emot den Herre som köpt oss. Till slut står vi där tomhänta, hungriga och fulla av stridigheter. Det goda löftet: ”Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet så ska ni få allt detta”, blir en domsförklaring emot oss.

Malaki bok är en av de starkaste i Gamla testamentet. Det är Guds ”punkt” på hela den gammaltestamentliga tidsåldern. I det första kapitlet uppenbaras gudsfolkets hjärta. Vänligen läs:

En son hedrar sin far och en tjänare sin herre. Men om jag är en far, var är då hedern jag borde få? Och om jag är en herre, var är då vördnaden för mig? Detta säger Herren Sebaot till er präster som föraktar mitt namn. Och ni frågar: ”Hur har vi föraktat ditt namn?” Genom att ni offrar oren mat på mitt altare. Och ni frågar: ”Hur har vi kränkt din renhet?” Genom att ni säger: ”Herrens bord betyder ingenting.” Om ni bär fram ett blint djur som offer, är inte det något ont? Om ni bär fram det som är lamt och sjukt, är inte det något ont? Kom med sådant till din ståthållare! Tror du han blir glad och tar emot dig? säger Herren Sebaot. Men bönfall nu inför Gud att han förbarmar sig över oss. När det kommer sådant från era händer, ska han då ta emot er? säger Herren Sebaot. Kan inte någon av er stänga tempeldörrarna, så att ni inte tänder min altareld förgäves! Jag har inte behag till er, säger Herren Sebaot, jag har ingen glädje i offergåvorna från er hand. Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland hednafolken. På varje plats ska man bära fram rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn. Ja, mitt namn ska vara stort bland hednafolken, säger Herren Sebaot. Men ni vanhelgar det när ni säger: ”Herrens bord är orent och maten där är värdelös.” Ni säger: ”Det är inte mödan värt!” och fnyser åt det, säger Herren Sebaot. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur och bär fram det som offer. Ska jag ta emot det från er med glädje? säger Herren. Förbannad är den bedragare som har ett djur av hankön i sin hjord och lovar att ge det, men sedan offrar ett skadat djur till Herren. För jag är en stor Kung, säger Herren Sebaot, och mitt namn är fruktat bland hednafolken.(Mal 1:6-14)

Som många bland Guds folk idag var de trötta. Inte bara var de tvungna att kämpa för att skrapa ihop sitt levebröd precis som hedningarna som inte hade Gud, dessutom hade de ansvaret med den religiösa plikten gentemot en svartsjuk Gud. Om deras attityd kläddes i 2000-talets språkdräkt, hade det nog låtit ungefär såhär: ”Jag jobbar sex dagar i veckan och försöker försörja min familj och sedan har jag dessutom ansvar att ge Gud det som tillhör Honom.” Vad orsakar en sådan attityd? Det finns flera saker, inte minst otro, köttsliga begär och okunskap.

De trodde inte Gud. De erkände Hans existens, men tvivlade på Hans karaktär. De trodde inte att Han var så god och vis som Han kungjorde och som Han hade bevisat genom folkets många generationer. Tror du och jag verkligen att Gud är god? Att Han önskar mer goda ting för Sitt folk än de önskar för sig själva? Varför ger vi oss då djärvt ut på egen hand för att samla skatter med våra egna händer? Tror vi verkligen att Gud är fullkomligt vis och inte bara önskar det bästa för oss, utan också vet vad detta ”bästa” är? Varför underordnar vi oss då inte Hans vishet och accepterar Hans vilja för våra liv?

De gamle sa ofta att vi ärar Gud genom att vara nöjda med Hans försyn (suveräna styre). Thomas Watson skrev: ”Vi ärar Gud genom att vara nöjda i den position som Försynen satt oss i. Vi ger Gud ära för Hans vishet när vi är tillfreds med vad Han täljer ut för oss” (A Body of Divinity, s. 13).

Är vi nöjda med Guds vilja? Känner vi oss bedragna? Känner vi att någon annan fick den bättre delen av Guds försyn? Sådana attityder släcker tacksägelsen och tjänandet och sår frön av bitterhet i våra liv. Jag har känt kristna som var flitiga i sin kallelse, som tjänade en stor mängd pengar utan att eftersträva sådant, och använde sina gåvor och sin position till Guds ära. Jag har känt andra som inte haft någon tid för att arbeta för Riket på grund av deras ständiga strävan efter rikedomar, vilket lämnade dem skuldsatta, trötta och tomma. Om vi är kallade till framgång, låt oss vara nöjda med Herrens vilja och använda vår position till Hans ära. Om vi kallas till en magrare plats, låt oss vara nöjda med vår Herres vilja. Att sparka upp stallgrinden och galoppera fritt i det vilda kan kosta oss livet. Paulus, aposteln, skrev till unge Timoteus:

”Men gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst.” (1 Tim 6:6 ).

De hade köttsliga begär. Helgelse är ett kännetecken på varje sant troende på jorden, men det är ett ofullbordat, ständigt pågående verk. Inga av Guds utvalda på den här sidan av himlen är fria från köttets begär. I Galaterbrevet 5:17 skrev aposteln Paulus:

”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.”

Köttet är den där oförlösta delen av den troende som rasar emot Gud och Hans vilja. Det är också den del av oss som djävulen är snabb att försvara. Vårt djävulska kött kan liknas vid så många onda ting, men en av de allra farligaste aspekterna av köttet är dess självcentrerade och själviska gnällande över allt det inte har, och dess våldsamma försvar av allt den har. Det är precis här som djävulen sänker sin krok. Köttet är aldrig nöjt med Guds vilja. Det söker inte bara mer än vad Gud ger utan även de felaktiga saker som Gud inte vill ge. Det är här djävulen kommer till vårt försvar mot Gud: ”Du har rätt i att begära detta!” ”Du behöver tänka på dig själv någon gång ibland!” ”Gud vill väl inte undanhålla någonting från sina barn?” De möjliga lögnerna är oändliga, och om vi inte tittar noga efter bedrägeriet bakom det demoniska försvaret, kommer vi till slut att överge Guds vilja och plan till förmån för vårt fallna kötts vilja och plan. En sådan väg kan endast leda till tomhet, elände och död.

Det finns ingenting gott i vårt kött, och dess lögner möter endast sin like i djävulens. Tillsammans har de en katalog med alla de ändlösa ting vi behöver för att vara glada, och inte en enda av dem inkluderar Guds vilja. Allt vi köper på köttets rekommendation är som den turkiska konfekten som Edmund får i Häxan och lejonet – den gör oss aldrig nöjda, utan får oss bara att vilja ha mer. Med varje ny sak vi skaffar blir det bara värre för oss än det var innan vi fick den, och våra sinnen fylls med så mycket förvirring att vi inte kan fokusera ens en kort minut under dagen på Guds Rike och plan.

Är du redan en fånge, eller mer exakt, en slav åt ditt kött? Hur mycket av din mentala, känslomässiga och fysiska energi går till att söka Gud och Hans Rikes framåtskridande? Hur mycket går till att söka den här tidsålderns jordiska ting? En tidsålder som, vill jag påminna dig, förgår och snart är förbi. Det är viktigt att minnas att inte alla våra begär är goda, många är istället skadliga och leder till döden!

De kände inte till fader-barn/Mästare-tjänare-förhållandet de hade med Gud. Har du någon gång funderat över vad det gudomliga namnet Adonai betyder? Det betecknar både herrskap och ägarskap. Det säger även en hel del om det förhållande som råder mellan Gud och Hans folk. Som Ägare och Mästare åtar Gud Sig att ta hand om Sitt folk och se till deras behov. Som tjänare till Mästaren ska vi åta oss att tjäna Honom i absolut lydnad. Vi ska inte sträva efter att ta hand om oss själva. Vi ska inte sträva efter att förse oss med våra egna välsignelser. Vi ska inte bli distraherade av oro över vad vi ska äta, ha på oss eller var vi ska bo. Vi ska ha ett enda fokus: Gud, Hans Rike och Hans vilja. Vi är slavar. Vårt enda ansvar är att göra Mästarens vilja. Hans ansvar är att ta hand om oss.

Så ofta har vi rollerna ombytta. Vi söker ta hand om oss själva och OM (stort ”om”) vi har någon tid över, gör vi någonting i Guds namn. Men Gud är vår store Adonai. Han är vår Ägare och Mästare och vi är Hans. När vi ger oss själva åt att fullfölja Hans vilja och goda nöje, kan vi räkna med att Han redan åtagit Sig vår välfärd.

Vem har någonsin tjänat Herren för intet? Vem har gett till Herren så att alltings Ägare skulle bli skuldsatt?  Jag har mött några av de mest utsökta, självuppoffrande tjänare som någonsin vandrat på denna jord. Män och kvinnor som förlorat ära, beröm, hälsa, man, fru, barn och till och med sina egna liv på missionsfältet. Om du bara skulle så lite som antyda för dem att de har gett för mycket till Gud, eller att de över huvud taget har gett någonting till Gud, skulle de få kväljningar. Varje sann troende som har tjänat som slav inför Gud känner sig som den mest privilegierade och oförtjänta varelsen i himlen och på jorden.

Det finns oändligt många berättelser om hur Gud försörjt de sina. Psalmisten har sagt: ”aldrig har jag sett en rättfärdig övergiven eller hans barn tigga om bröd”(Psalm 37:25). Gör en folkräkning av alla Guds barn från det första till det sista, och du kommer inte finna någon övergiven ibland dem. Intervjua de heliga i himlen som har lidit mest av alla på jorden och be dem lämna fram ett klagomål mot Herren. Själv har jag tjänat Herren i över tjugo år och är den ringaste av alla de heliga, inte värd den minsta av alla Hans goda gåvor. Jag bekänner mig vara en förbundsbrytare och ett klantigt, oattraktivt, otrevligt barn. Ändå har Han tagit hand om mig och de mina, mer än vad jag kunnat tänka eller be. Nog med klagomål skulle kunna föras fram mot mig varje dag för att fördöma min själ till en evighet i helvetet varje kväll, men under alla mina år har jag inte funnit någon orsak att klaga på min Herre. Han gör allting väl!

Hur många av Guds heliga har jag hört välla fram i lovsång till Honom som frälst dem och bevarar dem? Hur många heliga har jag sett med mina ögon när tårar av glädje forsade ner för deras ansikten när de talade om sin Guds godhet? Jag tänker på bergspredikanterna från Peru – fattiga, klädda i trasor, brustna och utstötta. Alla de saker de de fått genomlida från sitt eget folk är för talrika och förfärliga att skriva om, och ändå talar de om allt det som en förmån att lida för Mästaren som led för dem. I deras lovprisning ska inte de prisas, för de reagerar inte på detta sätt för att de är goda heliga, utan för att Gud i sanning är SÅ GOD!

En sådan vänlig Mästare vi har, och ändå är vi så snabba att överge Hans gästfrihet och anställning för djävulens, världens och köttets bojor och grymma slaveri. När ska vi lära oss? Som Jesaja ropade:

”Var mer ska man slå er, eftersom ni fortsätter i trolöshet? Hela huvudet är sjukt och hela hjärtat svagt. Från fotsulan upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, skråmor och öppna sår som inte blivit urkramade, förbundna eller lindrade med olja.” Jesaja 1:5-6

Ändå erbjuder Gud:

”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull. Om ni är villiga och lyssnar ska ni få äta landets goda.” Jesaja 1:18-19

Och åter vädjar Gud:

”Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting. Varför ger ni pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte mättar? Hör på mig, så får ni äta gott och er själ njuta av feta rätter. Vänd ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva! Jag vill sluta ett evigt förbund med er, den trofasta nåd som jag lovade David.” Jesaja 55:1-3

Jesus befallde Sitt folk att följa Hans exempel för att finna sann framgång, förnöjelse och liv till fullhet när Han sa:

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. DÅ SKA NI FINNA RO FÖR ERA SJÄLAR” (Matt 11:28-29).

När vi betraktar Jesu liv, finner vi vår stora förebild. Han sa till Sina lärjungar: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till” (Joh 4:32), och: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”(Joh 4:34). Är det inte sant att du och jag tänker på att göra Guds vilja som någonting som förbrukar vår energi, tömmer ut oss och gör oss trötta? Detta var definitivt Israels syn på saken i Malaki bok när de betraktade Guds vilja och ropade: ”Det är inte mödan värt!” (1:13). Men när vi ser till Jesus bevittnar vi en helt annan åsikt kring Guds vilja. Han kallade den Sin mat. Den var inte en energiförbrukning, den var en energikälla; inte en subtraktion, utan en addition; inte en orsak till fattigdom, utan till rikedom. Den var Hans uppehälle och den lämnade Honom glad och uppfylld.

Den kristne i USA har mer ekonomisk makt och frihet att tillbe och tjäna än någon annan grupp kristna i kristendomens historia. Ändå skulle man kunna tro att vi är de mest utblottade, när man bläddrar igenom en ”kristen” bokhandel. Halva butiken är full med böcker om vår känslomässiga, fysiska och andliga fattigdom. Hur kan vi som ett folk vara så utblottade när vi har så mycket frihet att känna och tjäna Herren? Det är för att vi inte har använt vår frihet för riket, utan ägnat den åt vårt eget kött. Aposteln Paulus skrev:

”Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen uppfylls i ett enda budord: DU SKA ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV.” Galaterbrevet 5:13-14

Vi har blivit befriade så att vi kan tjäna Herren. Varför går vi då åter in under slaveriet till sådana barnsliga och små saker? Vi arbetar för pengar för att köpa saker som inte tillfredsställer, och återgår sedan till arbetet med ännu större smak för att köpa mer otillfredsställande saker. Vi är som en man som binder fast sig själv vid spöpålen än en gång efter att hans Herre befriat honom. Vad är det som driver oss? Vårt fallna kött och djävulens lögner genom hans mediers mun. Hur många av er som känner Herren skulle troget besöka sektmöten och lyssna på deras undervisning i flera timmar om dagen? Hur många av er skulle utsätta era barn för deras farliga lögner? Inte en enda av oss skulle göra sådant, men ändå kalasar oräkneliga kristna varje kväll på världens läror i flera timmar och låter sina liv och familjer formas av dem. Har du någonsin funnit förnöjsamhet vid deras bord? Har du någonsin funnit en nyttig måltid som får dig att växa, eller stark medicin som läker dina sår? Är det inte sant att deras lära och liv bara lämnar dig smutsig, fattig, sörjande och hungrig? Åter ropar Herren ut till dig:

”Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting. Varför ger ni pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte mättar? Hör på mig, så får ni äta gott och er själ njuta av feta rätter.” Jesaja 55:1-2

Låt oss korsfästa köttet. Låt oss vända ryggen till Satans lögner och gemenskapen med de som är fångna och gör hans vilja. Låt oss återvända till Herren i full insikt om Hans godhet och vishet. Låt oss underordna oss Hans vilja. Då ska vi bli helade.

Leva för det eviga

Vi har talat mycket om vad vi inte bör göra, och det räcker inte. Vad bör vi göra? Hur ska vi alltså leva? Vi bör följa vår Mästares exempel. Han fann mat i gemenskapen med Sin Fader och i att göra Hans vilja. Han har lovat ett fruktsamt liv åt de av Hans lärjungar som gör samma sak. I Johannes 15:16 ger Han oss ett alldeles enastående löfte:

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.”

Jag tror att det var A. W. Tozer som en gång sa: ”Jag hör så många kristna bönfalla Gud om att använda dem. Jag har upptäckt att om en man gör sig brukbar, kommer Gud slita ut honom!” Det ligger en hel del sanning i detta påstående. Vi får inte tro att vi önskar göra mer gott i Guds rike än Gud själv, eller att vi önskar bli använda av Gud mer än Han önskar använda oss! Det är befängt att tänka så! Herren Jesus Kristus berättar för oss att Han har utvalt oss som Sina tjänare, och att Han har bestämt oss till att bära frukt och att vår frukt ska bestå i evighet! Han har gjort det möjligt för oss att leva för evigheten, arbeta på denna jord och göra en vinst som döden inte kan ta bort.

Se dig omkring på människornas stora monument. Blicka genom historiens korridorer och se deras stora planer och företag. Lyssna på människor tala om de stordåd som mänskligheten kommer att åstadkomma i framtiden. Hör sedan Gud berätta att alla deras verk bara är klotter i sanden. Deras största monument kommer falla och glömmas. Har du någonsin undrat varför några av världens stora städer är byggda på berg? Helt enkelt för att de står ovanpå ruinerna till de städer som stod där innan, och en dag blir de skräphögen på vilken en ny kommer byggas. Detta är tidens förbannelse under vilken världen och dess invånare måste slita. De är lika Sisyfos i den grekiska mytologin, som fördömts till att för evigt rulla ett tungt klot upp för ett berg, bara för att se det rulla tillbaka ner på andra sidan. Men vi är inte av den här världen och vi har inte blivit bestämda till sådana förbannade gärningar. Vår hemstad är i himlen. Dess Byggare och Skapare är Gud. En evig boning och hoppet om evig belöning väntar oss. Ingenting är bortkastat för den lärjunge som bestämmer sig för att först och främst tänka på Guds ära och Hans Rikes framfart. Även om du gör någonting så litet som att ge ett glas kallt vatten till en Kristi lärjunge, eftersom han tillhör Kristus, kommer du sannerligen inte gå miste om din lön.

Ibland känner jag att jag blivit besökt av döden för många gånger för någon i min ålder. Min bror före mig dog, min far dog i mina armar mitt ute på en åker och jag predikade på min systers begravning. Det här var svåra prövningar för mig, men de kom inte utan sina goda lärdomar. Jag är klart medveten om att min tid är begränsad och att all den här världens prakt och skönhet förgår. De finaste löv skakas från sin höga plats, förs bort av vinden och faller till marken. De är inte där många dagar innan deras färg är borta och de smulas till stoft. Ingenting bättre kan sägas om de största människor och deras största företag. Det stora Babylon är en öken för schakaler och skorpioner, det ärofulla Rom är en hög av ruiner för nyfikna turister och än idag kallar graven på de största av våra nutida imperier och deras härskare. Nidvisan om Babylons kung passar för alla de arroganta i denna värld:

”Dödsriket därnere kommer i rörelse för din skull, för att ta emot dig när du kommer. Det väcker de avlidnas andar för din skull, jordens alla härskare, och låter hednafolkens alla kungar resa sig från sina troner. Alla börjar de tala och säger till dig: ’Du har också blivit maktlös som vi, du har blivit som en av oss.’ Din prakt for ner till dödsriket, med dina harpors buller. Förruttnelse är bädden under dig och maskar ditt täcke.” (Jesaja 14:9-11)

Kunskapen om denna sanning bör forma hur vi lever våra liv. Som kristna tillhör vi inte natten och ska inte leva i mörker, eller på ett sådant sätt att Hans ankomsts dag tar oss på bar gärning. Vi tillhör dagen. Därför heter det:

”’Vakna, du som sover. Stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig.’ Tänk alltså noga på hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på varje tillfälle, för dagarna är onda. Var därför inte oförnuftiga utan förstå vad som är Herrens vilja.” (Efesierbrevet 5:14-17)

Låt oss arbeta medan det är dag. För natten kommer då ingen längre arbetar. Tänk på Skaparen i din ungdoms dag innan ålderdomen kommer över dig och du säger: ”De ger mig ingen glädje”. Vad gör det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Och vad ska en människa ge i utbyte mot sin själ? Vi måste vända oss från den värld som lockar och söka efterlikna vår Herre. Hans hjärta var alltid rätt inför Gud och därför var Hans syn alltid klar. Hans hjärta bultade av längtan efter att fullfölja Guds planer. Detta uppenbaras klart och tydligt i Hans bön:

”Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i himlen. ” (Matteus 6:9-10)

Återspeglar dessa ord den största passionen i våra liv? Hur ofta faller vår Herres böner från våra läppar? Hur ofta brister våra hjärtan över en värld som ännu inte har blivit erövrad? Önskar du och jag över allt annat, att Herren ska hållas helig av varje skapad varelse på jorden? Kallar våra böner på att Hans rike ska komma? Högaktar vi Hans vilja och hoppas att den blir alla människors mål överallt? Är dessa de sista ord som utgår från våra hjärtan innan vi somnar in? Är dessa de första ord som springer från våra munnar på morgonen? Eller är vi som Israels barn i Malaki? De brydde sig inte om Guds ära och kunde inte bry sig mindre om dess framfart bland hednafolken. De var skyldiga till det värsta brottet som Guds folk kan begå – de var apatiska angående Guds person och likgiltiga inför Hans ära.

Det är här som vi måste vara mycket tacksamma för Guds suveränitet i missionen. Om det hela hängde på Guds folk skulle folken aldrig veta någonting om den ende sanne Gudens härligheter. Men mitt i en så patetisk apati lyfter Gud Sin högra hand och svär vid Sin egen helighet:

”Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland hednafolken. På varje plats ska man bära fram rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn. Ja, mitt namn ska vara stort bland hednafolken, säger Herren Sebaot.” (Malaki 1:11)

Detta utgör både en tröst och en varning för Guds folk. Trösten ligger i att Gud är suverän över missionen och att Han kommer se till att Hans namn blir stort bland hednafolken. Varningen ligger i att om vi är likgiltiga inför Hans ära och obrydda om Hans befrämjande bland hednafolken, kan vi i bästa fall förstå att vi är avtrubbade i våra hjärtan och går miste om en mycket ärorik förmån. I värsta fall bör vi frukta att vi inte ännu är omvända!

Spring in i striden!

Mina kära bröder och systrar i Kristus, ni är befallda att vara passionerade och inblandade i världsmissionen. Du säger: ”Vad är det jag ska göra?” Det finns två alternativ. Antingen är du kallad att gå ner i brunnen, eller så är du kallad att hålla i repet åt de som har gått ner. Oavsett vilket ska du hänge dig åt missionen med samma iver och uppoffring som den mest hängivne missionär på den mörkaste och mest krävande platsen på jorden. Oavsett vad vi tror är det kristna livet en trefaldig strid. För det första strider vi mot köttet och dess syndiga begär som för krig mot vår nya natur och mot Anden som söker leda oss till större helighet. I denna strid kallas vi att döda köttets gärningar och ivrigt sträva efter vår personliga helgelse, utan vilken ingen kommer att se Herren. Vi är kallade till att dö dagligen, slå våra kroppar och radikalt amputera de saker i våra liv som utgör en orsak till fall. Vi är kallade att låta våra liv genomsyras av Guds Ord, förnya våra sinnen så att vi kan avgöra vad som behagar Herren och förkasta det som Herren avskyr. Vi är kallade att fyllas av Anden och vandra i ett nytt liv, ständigt lyhörda för Hans vilja och ledning. Slutligen är vi kallade att göra detta i en värld som hatar Gud, är förhärdad för Hans sanning och står emot all dygd och godhet. Vilken ruskig strid det är vi har att utkämpa. Vi hade absolut blivit uppslukade om det inte vore för Gud, som skapar längtan i oss att leva rättfärdigt och ger oss den nåd som gör att vi kan göra det. För Han kan göra långt mer än vad vi tänker och ber, genom Sin kraft som verkar i oss.

För det andra strider vi mot någonting ännu hemskare än vårt eget fördärvade kött. Vi strider emot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Vi är kallade till att bekämpa dem ansikte mot ansikte och stå emot dem ända in i döden, så att vårt vittnesbörd kan genljuda till Guds ära. Vi är kallade att kämpa emot en fiende vars styrka är så mycket större än vår, att vi måste upphöra förlita oss på vår egen styrka och vara starka i Herren och i Hans väldiga kraft, ta på oss hela Guds vapenrustning, så att vi kan stå emot var dags ondska. Det är sant att Satan går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka, och att han har begärt att få sålla oss som vete, men ändå ska vi stå kvar, för att vår Mästare är mäktig att ställa oss och föra fram oss inför Sig själv på den Dagen, jublande av glädje.

För det tredje strider vi för någonting mycket dyrbarare än våra egna liv, mycket större än våra egna mål och mycket viktigare än vår egen välfärd. Vi strider för att Kristi Rike ska avancera på jorden. Vi kämpar och ber och vakar med ett enda stort hopp – att Hans Namn ska helgas, att Hans Rike ska komma, att Hans vilja ska ske på jorden som den sker i himlen. Vi ger vår kraft och våra år för att jorden ska fyllas av kunskapen om Gud såsom vattnet täcker havets djup. Vi längtar efter den dag då vi ska få se en stor skara som ingen kan räkna, från varje stam, språk och folk, stå framför Guds tron och ropa med hög röst:

”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”

Var och en av oss har fått uppdraget att se till att Kristi banér upphöjs på varje avlägsen kulle i alla fjärran länder. Om vi inte är kallade att gå, är vi kallade att stå bakom de som går med lika stor uppoffring. Missionsbefallningen är inte en liten grej som församlingen gör; det är den stora sak vi är befallda att göra. Inser vi att vi kommer hållas ansvariga på Domens dag för huruvida vi deltagit i att föra Evangeliet till folken? Återspeglar våra liv att vi verkligen förstår att ingen människa kommer bli frälst utan Evangeliet?

Följande ord kommer från en ateist som hånade de kristna som sa att Kristus var den enda vägen men ändå inte gjorde någonting för att göra Kristus känd bland folken. Hans ord påverkade den store engelske missionären C. T. Studd att åka till Kina, Indien och Afrika, och senare säga: ”Om Kristus var Gud och dog för mig, finns det ingenting som skulle vara för mycket att göra för Honom.” Läs dessa ord noga. Jämför ditt eget liv och dina begär med dem.

”Om jag var övertygad i tron på vad miljoner säger sig tro på, att kunskapen och utövandet av religion var allt för mig; skulle jag kasta varje världsligt nöje ifrån mig som ballast; jag skulle akta varje världslig fundering som vansinne och varje världslig tanke som fåfänga. Min tro skulle vara min första tanke på morgonen och min sista bild innan jag somnade; jag skulle enbart arbeta för dess sak, tänka endast på evigheten och akta varje själ vunnen åt himlen som det högsta värdet, även om det skulle innebära ett liv av lidande. Inga konsekvenser på jorden skulle hålla mig tillbaka eller tysta mig; världens glädje eller dess sorger skulle inte ens uppta ett enda ögonblick av mina tankar. Jag skulle endast fokusera på evigheten och de odödliga själar som finns omkring mig, på väg till evig olycka. Jag skulle gå till världen och predika i tid och otid, och min text skulle vara: ’vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?’”

När vi lever våra dagliga liv borde vi se på världen och den strid som rasar där ute. Denna tid är en av de största i kristendomens historia. Gud har öppnat dörrar över hela världen så att vi nu kan förkunna Evangeliet på ställen som bara för ett par år sedan var helt bortom räckhåll för oss. Dörrarna är öppna, men kommer vi att gå igenom dem? Kommer vi dra nytta av denna mycket strategiska tid i historien? Det är inte en tid för människor som är trångsynta, har små hjärtan och strama andar. Det är inte en tid där man bara ska stå fast, utan även marschera framåt. Vi måste lägga världen bakom oss, gå igenom dörrarna som öppnats för oss, sätta handen till plogen och aldrig mer se tillbaka.

Världen är så stor och det finns så många människor som ännu inte nåtts med Evangeliet. Det finns så mycket att göra och så mycket som kan åstadkommas. Ska församlingen dra nytta av tillfället att se Guds ära bland folken? Ska du höra kallelsen att lägga åt sidan ditt liv och komma med i någonting mycket större än dig själv? Vad ska du göra? Kan du tänka dig någonting större att ge ditt liv åt än att predika Evangeliet för de som ännu inte har hört? Det är inte tid att tänka på karriärer, utan på ett Rike. Varför skulle vi vilja ha berömmelse när Gud lovar oss ära? Varför skulle vi söka världens rikedomar när himlens rikedomar är våra? Varför springa efter en krans som vissnar med tiden när vi är kallade att vinna en oförgänglig krans? Min käre vän, låt oss springa in i stridens hetta så att vi kan få stå med Honom på Segerns stora Dag!

De senaste 2000 åren har striden för Kristi rikes framfart stått oss dyr. Man beräknar att över femtio miljoner kristna har blivit martyrer sedan det första århundradet, och nu läggs 300 000 varje år till deras skara som inte älskat livet så mycket att de skyggade undan från döden. Nästan tusen troende varje dag ger sina liv i striden att föra Evangeliet om Kristus till alla människor. Även i detta nu, när du läser detta, dör flera hundra och tio tusentals är inspärrade i fängelser och häkten. Deras enda brott är att de tror på Kristus och vägrar lägga sina biblar på hyllan och sluta predika Evangeliet.

Hur bör vi handla när vi ser så sådana förfärliga siffror? Det finns bara ett svar – vi bör springa med huvudet före in i stridens hetta och ge våra självaste liv för den enda sak som består – vår Herre och Guds kommande Rike. Som din broder i Kristus vädjar jag till dig att bli en tapper soldat i striden om att ta Evangeliet om Jesus Kristus till varje människa. Skörden är stor och arbetarna är få.

Jag vädjar till dig som om det vore Gud som vädjade genom mig – vänd er ifrån denna värld och låt försona er med Gud. Lyft er blick till himlen! Ge er åt att bli ett heligt instrument för Guds vilja. Lägg handen till plogen och se inte tillbaka.

Er broder