“Se hur plågad och trött jag är, förlåt mig alla mina synder.”
Psalm 25:18
Det är gott för oss om vi kopplar våra böner av sorg med vädjanden angående våra synder. Då vi är under Guds hand blir vi inte endast fullt upptagna med smärtan vi genomgår utan kommer också ihåg de överträdelser vi begått mot Gud. Det är också gott att ta både sorg och synd till samma plats. Det var till Gud som David bar sin sorg: det var till Gud som David bekände sin synd.
Det är alltså viktigt att vi tar våra sorger till Gud. Du kan även lägga dina små sorger på Gud, för han räknar hårstråna på ditt huvud; och dina stora sorger kan du anförtro honom, för han håller havet i sin kupade hand. Gå till honom, vad du än må bekymras av just nu, så kommer du finna att han är mäktig och villig att ge dig lindring. Men vi måste även ta våra synder till Gud. Vi måste bära dem till korset, så att blodet kan falla över dem, rensa bort all deras skuld och förgöra deras besudlande makt.
Vad texten särskilt har att lära oss är att vi ska gå till Herren med sorger och synder i den rätta andan. Märk väl att allt David ber om angående sin sorg är: ”Se hur plågad och trött jag är”, medan nästa begäran är långt mycket mer uttrycklig, bestämd och klar: ”förlåt mig alla mina synder”. Många som genomgår lidande skulle istället ha sagt: ”Ta bort min plåga och smärta, och se på mina synder.” Men David säger inte så – han ropar: ”Herre, jag säger ingenting om vad Du, i din vishet, ska göra med min plåga och smärta. Herre, titta på dem, jag överlämnar dem till Dig. Gärna skulle jag vilja bli av med smärtan, men gör som Du vill. Mina synder, däremot, Herre, vet jag vad jag vill med dem. Jag måste få förlåtelse för dem, jag står inte ut med att ligga under deras förbannelse för ett ögonblick.” En kristen tar lättare på sorg än på synd; han kan stå ut med att problemen fortsätter, men han kan inte hålla sig uppe under sina överträdelsers börda.
