”Tänka på de fattiga.”
Galaterbrevet 2:10
Varför låter Gud så många av sina barn vara fattiga? Om han ville, hade han ju kunnat göra dem rika. Han skulle kunna lägga säckar som är fulla med guld utanför deras dörr, sända dem en stor årsinkomst eller strö ut överflöd av livsförnödenheter kring deras hus. Precis som han en gång fick vaktlarna att ligga i högar runt Israels läger och fick bröd att regna ner från himlen för att ge dem mat. Det finns inget som säger att de måste vara fattiga, förutom att han anser det vara bäst. Hans är ”boskapen på de tusen bergen” – han skulle kunna ge dem; han skulle kunna få alla de rikaste, största och mäktigaste att ta all sin makt och rikedom och lägga dem framför hans barns fötter, för alla människors hjärtan är under hans kontroll. Men han väljer att inte göra det; han låter dem lida brist; han låter dem tyna bort i armod, bortglömda.
Varför är det så? Det finns många anledningar: en av dem är, att ge oss, som har fått allt vi behöver, ett tillfälle att visa vår kärlek till Jesus. Vi visar vår kärlek till Kristus när vi sjunger om honom och när vi ber till honom; men om det inte fanns några behövande söner i världen skulle vi förlora vårt ljuvliga privilegium i att ge prov på vår kärlek, genom att tjäna och ge allmosor till våra fattigare bröder; han har förordnat att vi på detta sätt skulle bevisa att vår kärlek inte bara består i ord, utan i handling och i sanning. Om vi verkligen älskar Kristus, kommer vi att ta hand om de som är älskade av honom. De som är honom kära, kommer vara oss kära.
Låt oss därför se det som en förmån, och inte som en plikt, att undsätta de fattiga i Herrens hjord – och minnas Herren Jesu ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Vetskapen om att allt vi gör för Kristi folk, godtas tacksamt av Kristus som om det gjorts för honom själv, är verkligen en härlig försäkran och stark motivation nog för oss att hjälpa andra frivilligt och med ett hjärta fullt av kärlek.
