(John Piper)
Det finns kulturella krafter som verkar, såväl innanför som utanför kyrkans väggar, som sporrar mig att försvara den vrede som min Fader hade mot mig, innan han adopterade mig. Han behöver inte försvaras, men jag tror att han skulle bli hedrad av att jag gör det. Han befallde oss: ”Hedra din far” (Andra Moseboken 20:12).
Jag skriver detta från Cambridge, England, och min upprördhet angående attacken på min Fader har också sin upprinnelse i detta land. Det förtal jag tänker på kommer från följande stycke, författat av en populär brittisk författare:
Faktum är att korset inte alls är en form av kosmisk barnmisshandel – med en hämndlysten Fader, som straffar sin Son för ett brott han inte ens har begått. Man förstår ju varför människor både utanför och innanför kyrkan tycker att denna groteska version av händelsen är moraliskt tveksam och ett stort hinder för tron. Men om man ska gå djupare än så, ser man ju även att en sådan idé står i direkt motsats till påståendet: ”Gud är kärlek”. Om korset utgör en personlig våldshandling som Gud begått mot människosläktet men som burits av hans Son utgör det också ett hån mot Jesu egen undervisning om att manska älska sina fiender och vägra att löna ont med ont (Steve Chalke och Alan Mann, The Lost Message of Jesus, [Grand Rapids, MI: Zondervan, 2003], s. 182-183).
Det är helt otroligt att detta skulle komma från en bekännande kristen. Å min himmelske Faders vägnar vill jag vittna om sanningen att innan han adopterade mig låg hans fasansfulla vrede över mig. Jesus sa, ”Den som tror på Sonen ska ha evigt liv; den som inte lyder… Guds vrede blir kvar över honom” (Johannes 3:36). Vreden blir kvar över oss så länge vi inte tror på Jesus. Paulus uttrycker det så här: ”Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.” (Efesierbrevet 2:3). Själva min natur gjorde mig förtjänt av vreden.
Mitt öde var att genomlida ”flammande eld” och den hämnd som väntar ”dem…som inte lyder vår Herre Jesu evangelium… [och som] straffas med evigt fördärv” (Andra Tessalonikerbrevet 1:8-9). Jag var inte en Guds son. Gud var inte min Far. Han var min domare och bödel. Jag var en ”olydnadens son” (Efesierbrevet 2:2). Jag var död genom mina överträdelser och synder. Domsutslaget var klart och skrämmande: ”Sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn.” (Efesierbrevet 5:6).
Det fanns endast ett hopp för mig – om Guds gränslösa visdom kunde göra det möjligt för Guds kärlek att stilla Guds vrede, så att jag kunde bli en Guds son.
Detta är precis vad som hände och jag vill sjunga om detta för evigt. Efter att ha sagt att jag av naturen varit ett vredens barn, säger Paulus: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus.” (Efesierbrevet 2:4-5). ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son…för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.” Gud sände sin son för att rädda mig från sin vrede och göra mig till hans barn.
Hur gjorde han detta, då? Jo, han gjorde det på det sätt som Steve Chalke så nedsättande kallar ”kosmisk barnmisshandel.” Guds Son bar Guds förbannelse i mitt ställe. ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse i vårt ställe—det står skrivet, ’Förbannad är var och en som är upphängd på trä’ (Galaterbrevet 3:13). Om människor på 2000-talet tycker att denna yttersta av alla kärlekshandlingar är ”moraliskt tveksam och ett stort hinder för tron”, så var det ju inte annorlunda på Paulus’ tid. ”Vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap” (Första Korintierbrevet 1:23).
Men för de som är kallade av Gud och tror på Jesus, är detta ”Guds kraft och vishet” (Första Korintierbrevet 1:24). Detta är mitt liv. Detta är det enda sätt på vilket Gud kunde bli min Far. Nu när hans vrede inte längre vilar över mig (Johannes 3:36), har han sänt barnaskapets Ande, som flödar in i mitt hjärta och ropar Abba Fader (Rom 8:15). Därför ber jag: ”Himmelske Fader, jag vill att du ska veta att jag tackar dig av hela mitt hjärta och att jag ser kärleken du har för mig i ljuset av hur stor vrede jag förtjänade och hur förunderlig barmhärtighet du hade då du satte Kristus i mitt ställe.”
John Piper var under mer än 30 år pastor i Bethlehem Baptist Church, Minneapolis Minnesota, en ursprungligen svensk församling grundad av svenska emigranter på 1800-talet. Han är också författare till ett stort antal böcker, varav Guds stora passion är den första utgiven på svenska. Denna bok kan köpas här.
