”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg.”
Jesaja 2:3
Det är mycket nyttigt för våra själar att kliva upp ovanför denna nuvarande onda värld och se till någonting ädlare och bättre. Den här världens bekymmer och rikedomarnas bedräglighet kan lätt kväva allt gott som finns i oss, och så blir vi griniga, missmodiga, eller kanske högmodiga och köttsliga.
Det är gott för oss att skära ner dessa törnen och tistlar. Himmelsk säd som sås bland dem ger ju sannolikt ingen skörd; och var finner vi då en bättre skära för att hugga ner dem än gemenskapen med Gud och det som hör till hans rike?
I dalarna i Schweiz är det många som ser förvridna och sjuka ut på grund av den dåliga atmosfären där luften är instängd och stillastående; men där uppe, på bergen, lever ett robust folk, som andas den klara, friska luften som blåser från Alpernas orörda snötoppar. Det bästa vore om de som bodde i dalen regelbundet kunde lämna sina boningar bland träsken och feberdimmorna, och andas in det uppiggande syret på bergstopparna.
Det är till en sådan bergsklättring jag bjuder dig till denna kväll. Må Guds Ande hjälpa oss lämna fruktans dimmor och orons feberdrömmar, och alla de sjukdomar som samlas här i jordens dal, och klättra upp för berget med en förväntan om glädje och salighet. Må Gud den helige Ande skära av de band som håller oss kvar här nere, och hjälpa oss bestiga berget!
Vi sitter, alltför ofta, som fastkedjade örnar vid berget. Men till skillnad från örnen börjar vi älska vår kedja, och kanske skulle vi, om det verkligen kom till kritan, inte gilla tanken på att få den avknipsad. Även om vi inte kan undfly kedjan till köttet, må Gud ändå ge oss nåd att göra det till anden. Låt oss få lämna kroppen, som en tjänare, vid bergets fot – och låt vår själ, likt Abraham, ta sig upp på bergets topp och där åtnjuta gemenskapen med den Allrahögste.
