Det gäller ända från Första Moseboken till Uppenbarelseboken: Andreas och Margaret Köstenberger om Guds uppdelning mellan könen

Om du vill få folk riktigt upprörda så kommer frågan om Guds uppdelning mellan könen göra susen. Diskussioner om detta kan bli frustrerande och ofta skapar de mer hetta än ljus. Detta är trots allt ett förståeligt känsligt – och därför omtvistat – ämne. Är övertygelsen att män och kvinnor är lika mycket värda, men har olika roller, endast grundad på ett par lösryckta (och sannolikt misstolkade) texter? Eller har den sin grund i någonting bredare, djupare, mer holistiskt?

I deras nya, tjocka bok –  God’s Design for Man and Woman: A Biblical-Theological Survey (Crossway) – lägger Andreas och Margaret Köstenberger mycket möda på att visa att idén om mannen som ledare och kvinnan som medarbetare är långt mycket mer än bara ett undantag som poppar upp här och där i periferin, utan istället ett varaktigt mönster som sträcker sig genom hela kanon. Det är alltså inte bara någonting som gäller i Första Korinthierbrevet och Första Timoteusbrevet, utan det gäller ända från Första Moseboken till Uppenbarelseboken.

Jag korresponderade nyligen med både Andreas (disputerad forskningsprofessor i Nya Testamentet och bibelteologi vid Southeastern Baptist Theological Seminary i Wake Forest, North Carolina) och Margaret (adjungerad professor i kvinnoforskning vid Southeastern) om risken att missta kulturkonservativism för biblisk komplementaritet, kvinnor som vd:ar, undervisning utanför predikstolen, m.m.

I boken går ni igenom Bibelns teologi om mannen och kvinnan. Hur uppfattar ni att Gud har lagt upp det med män och kvinnor?

I vår bibelteologiska genomgång från Första Moseboken till Uppenbarelseboken ser vi ett genomgående mönster med manligt ledarskap såväl som ett mönster med manligt-kvinnligt samarbete. Detta utgår ifrån långt mycket mer än bara några få, enstaka, omtvistade passager, utan mönstret med manligt ledarskap sträcker sig ända från Adam, till patriarkerna, kungarna, prästerna, till Jesus (inkarnerad som en man, allas Frälsare) och de tolv, till Paulus och hans krets, och äldste i den nytestamentliga (NT) församlingen, för att inte tala om de 24 äldste i Uppenbarelseboken. Mönstret med manligt-kvinnligt samarbete rotas i Guds skapelse av mannen, och därefter kvinnan som hans motsvarande medarbetare och hjälpare; detta fortsätter genom Skriften där kvinnor tjänar som profetissor i båda testamenten och vittnen till Kristus och evangeliet som de blir förföljda för precis som män blir (Apg). Så män och kvinnor framställs som medarbetare och samtidigt ges männen en särskild ledarroll.

I din bok säger du att Jesus nog inte kan ha valt kvinnor till apostlar. Kan du förklara varför?

Jesus kan givetvis göra vad han vill – så länge det stämmer överens med Faderns vilja! Och i enlighet med det fastställda mönstret i Guds skapelseordning och upplägg väljer Jesus ut 12 män (inte t.ex. sex män och sex kvinnor) till apostlar; evangelierna och Apostlagärningarna vittnar tillsammans om detta. Men en del, i synnerhet feministrörelsens matriark, Elisabeth Schüssler Fiorenza, postulerar en historisk konstruktion av ”Jesusrörelsen” som ”de jämlikas lärjungaskara”. Det här är emellertid ett tydligt exempel på historierevisionism, och hennes tes har mött kraftigt motstånd t.o.m. av feministiska forskare (se Margarets bok Jesus and the Feminists).

Oavsett vad man har för åsikt i ämnet, måste man fråga sig varför Jesus endast valde ut män till apostlar. Feminister har inget riktigt övertygande svar. En del säger att det hade blivit besvärligt för kvinnor att färdas tillsammans med män; men Luk 8:2-3 tyder på att vissa kvinnor faktiskt färdades tillsammans med Jesus och de tolv. Andra menar att Jesus anpassade sig efter kulturen. Men vanligtvis gjorde ju inte Jesus så när en viktig princip stod på spel. Faktum är att han gjorde det motsatta – botade sjuka på Sabbaten och deltog i offentliga samtal med kvinnor. Det mest sannolika är att Jesus valde 12 manliga apostlar därför att detta är det bibliska mönstret, med manligt ledarskap, vilket har sitt ursprung i 1 Mos 1–2, där de tolv utgör kärnan för NT-församlingens ledarskap, likt Israels 12 stammar.

På vilka sätt brukar evangeliska kristna gärna blanda ihop konservativa kulturella förväntningar med biblisk komplementaritet?

Skriften ger inte mycket detaljer om hur Guds upplägg med män och kvinnor exakt ska ta sig för uttryck, så en traditionell arbetsuppdelning (kvinnan i köket, byter blöjor; mannen på arbetet, låter kvinnan göra alla hushållssysslor) stämmer inte med det bibliska upplägget (vi har tagit upp svagheten med etiketter här). Det stämmer att Guds upplägg tillförordnar huvudsakliga aktivitetsområden, men Skriften kallar maken inte bara att försörja hustrun materiellt utan, vad viktigare är, att älska henne uppoffrande. Det finns frihet inom dessa ramar och varje par har unika omständigheter där de måste luska ut vad Guds upplägg och plan är för dem personligen, både ledaren och medarbetaren. Bibelns mönster är kärleksfull, självuppoffrande komplementaritet där de två slår sig ihop och medvetet eftersträvar Guds mission. Äktenskapet är en del av Guds större plan i att återförena hela mänskligheten under ett huvud, Herren Jesus Kristus (Ef 1:10).

Hur bör vi tänka i frågan om kvinnor får undervisa vuxna män ”utanför predikstolen” (t.ex. möten som anordnas av en utomkyrklig kristen verksamhet, teologikurser, söndagsskola, o.s.v.)?

Vi vill uppmuntra till ett tänk där män och kvinnor söker Guds plan för dem – till hans ära och deras goda. Vi vill ju att kvinnor finner sin plats som ledare där det är möjligt, men frågor som ”När går vi över gränsen som Gud har gett?” blir lite för minimalistiska. Eftersom Skriften inte talar om utomkyrkliga verksamheter (för de fanns inte på NT:s tid, åtminstone inte i den moderna tappningen; utan allt skedde genom den lokala församlingen), måste vi fråga oss vad de är till för nytta i förhållande till församlingen. Utomkyrkliga verksamheter är inte församlingen, men grundidén bör vara att de ska tjäna till att bygga upp och träna troende att leda och bidra till församlingen. Så att göra detta i linje med församlingens mål verkar då vara lämpligt. Mönstret med manligt ledarskap som formuleras med tanke på församlingen i texter som 1 Tim 2:9-15 ger en del principer och ledning.

Även om det inte finns några formella restriktioner för kvinnor här angående utomkyrkliga verksamheter tror vi att Skriften begränsar offentlig undervisning och maktpositioner i församlingen till män. Inte alla håller med men vi tror detta är vad man allra mest rimligen får ut av denna passage, både i dess egen rätt och i koppling till det ständiga mönstret med manligt ledarskap genom hela Skriften (för en utförlig genomgång se Andreas’ and Tom Schreiners Women in the Church). Mogna kvinnor ska blomma ut i att undervisa andra kvinnor (Titus 2) och barn och vara med och undervisa män informellt (särskilt i samröre med deras män, som Priscilla gjorde med Apollos), och även ha några administrativa roller. Förutom detta skulle vi uppmuntra alla troende att sträva efter att hedra andan i Paulus’ ord och i Guds upplägg med män och kvinnor i hela Skriften.

Vad tror ni angående kvinnor i ledarpositioner utanför familj och församling (t.ex. som vd:ar)? Hur ska könsrollerna påverka arbetsplatsen?

När det gäller kvinnor på arbetsplatsen har vi funnit att det hjälper att ställa denna fråga till par: Kommer kvinnan, om hon är gift, att kunna ge sin bästa tid och energi på de som Gud har gett henne att ta hand om i hemmet och familjen? Detta gäller även hennes engagemang i församlingsverksamheten. Tänk på Guds skapelseordning (1 Mos 1:26-28; 2:18, 20) i samband med de huvudområden som kvinnan fått att tjäna i, som de uppmärksammas i domen hon fick vid fallet, vilket står i direkt relation till hennes roll att föda barn och rollen gentemot hennes make (1 Mos 3:16; jfr. 1 Tim 2:15). Tänk också på den gudfruktiga hustrun som förebild i Ords 31. Hon tar sin plats i hemmet och ger sin make sitt fulla stöd. Observera även hur Paulus talar om att kvinnor ska vara husliga [Tit 2:5 οἰκουργός hemarbetare, hemmafru, övers. anm.], och att änkor som varit trogna hustrur, uppfostrat barn och visat gästfrihet ska hedras (1 Tim 5:9-10), och att yngre änkor ska uppmuntras att gifta sig, föda barn och sköta om sina hem (1 Tim 5:14). Kvinnor som tjänar Gud på missionsfältet tillsammans med sina män kommer kunna fröjdas i allt som Gud har för dem när de har sin plats i hemmet och är beredda på allt han kallar dem att göra individuellt. Ogifta kvinnor kan – såvida de inte är kallade till livslångt celibat (1 Kor 7:7-8) – be, växa och förbereda sig för detta och även inkorporera lite av detta i det större familjelivet – i församlingen.

Angående politikerposter finns det inga direkta befallningar i Skriften som uppmuntrar eller hindrar en kvinna från att ha en ledarroll. Men frågan är, som sagt: Kommer hon kunna fullfölja sin främsta gudagivna roll i hemmet och familjen? Kan hon fortsätta stödja sin makes ledarskap i de områden hon kallats till och ta hand om sin familj om hon skulle få ett offentligt ämbete? Detta är inte en fråga om begåvning eller kompetens utan har att göra med Guds upplägg i att göra människor till män och kvinnor. Kristna kan göra olika, men rätta, val i dessa frågor beroende på vilket stadie de är på i livet, eller rent av på tillfälliga (eller långsiktiga) kulturella, personliga, omständliga, andliga eller etiska faktorer (se vårt kapitel om hur Guds upplägg kan levas ut idag: “God’s Design Lived Out Today”). Och dessutom är det ju så att Skriften främst riktar sig till Guds folk, antingen israeliterna i GT eller församlingen. Tillämpningar som kan göras på icke-kristna eller moderna arbetsplatser, eller politiken är därför alltid indirekta.

Ändrade ni några åsikter som ni tidigare haft när ni arbetade på denna bok?

En färsk och fokuserad titt på Skriftens övergripande undervisning om Guds upplägg för man och kvinna har gett oss vad vi tror är ett mer avvägt paradigm för män och kvinnor. Kortfattat kan man säga att den övergripande modell som många implicit har uppfattat de senaste åren har varit att mannen är ledare och kvinnan underordnad. Även om detta i och för sig är sant, tror vi att denna approach kan lägga alltför många band på kvinnan och hindra henne att fullt ut utöva sin roll och bidra till äktenskapet och församlingen. Istället skulle vi kunna kategorisera Bibelns undervisning med följande termer: mannen som ledare och kvinnan som medarbetare. Att hålla en spänning mellan dessa två mönster utan att förneka eller förminska endera är viktigt. Många förnekar tyvärr mannens ledarroll, trots att det inte går att bestrida att detta är vad Skriften lär, genomgående, medan andra – åtminstone i praktiken, om inte i princip – förminskar det verkliga manliga-kvinnliga samarbetet som stämmer med Skriftens framställning av kvinnan som mannens motsvarighet och medarvinge av Guds nåd.