”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen.”
Johannes 17:15
Det är en ljuvlig och salig händelse som kommer ske alla troende i Guds egen tid – hemfärden till att vara hos Jesus. Om några få år kommer Herrens soldater, som nu kämpar ”trons goda kamp” ha avslutat sitt stridande och kommit in i sin Herres glädje. Men även om Kristus ber att hans folk till slut ska vara där han är, ber han inte att de genast ska tas ut ur denna värld till himlen. Han önskar att de stannar här. Ändå, hur ofta höjer inte den trötte pilgrimen sin bön: ”Om jag bara hade vingar som en duva! för då skulle jag flyga bort och komma till vila”? Men Kristus ber inte så, han överlåter oss till sin Fadershand, tills vi var och en, likt fullmogna sädeskärvar, ska samlas i vår Mästares förråd.
Jesus ber inte att vi genast ska tas ut ur världen genom döden, för att bli kvar till kroppen är behövligt för andra om inte nyttigt för oss själva. Han ber att vi ska bevaras från ondo, men aldrig att vi ska komma in i vår arvedel i härligheten förrän vi nått full ålder. Kristna vill ofta dö när de genomgår svårigheter. Fråga dem varför, så svarar de: ”För vi vill vara med Herren.” Vi är rädda att de egentligen inte längtar efter att vara med Herren, så mycket som de önskar bli av med alla sina bekymmer; annars skulle de känna samma längtan efter döden andra gånger, då de inte är under press eller prövningar. De vill gå hem, men inte främst till Frälsarens sällskap, utan för att få vila.
Det är förstås helt riktigt att önska gå hädan om vi kan göra det i samma anda som Paulus, för att vara hos Kristus är mycket bättre, men önskan att undgå bekymren är självisk. Låt istället din angelägenhet och önskan vara att ära Gud med ditt liv här så länge han behagar, även om det är mitt under slit, strid och lidande, och låt det vara upp till honom att säga när ”det är nog”.
