Det kan vara den viktigaste läran som du aldrig tänker på.

Den finns i Bibeln. Den finns med i den apostoliska trosbekännelsen. Och den är något som den kristna kyrkan firar just idag. Jag talar om Jesu himmelsfärd (Luk 24:50-51, Apg 1:9-11).

Jag är osäker på varför vi försummar himmelsfärden, kanske överskuggas den av korset och uppståndelsen. Kanske generas vi över en historia som påminner om Stålmannen som flyger iväg, ut i rymden. Oavsett vilket är jag rädd att vi inte fullt ut inser himmelsfärdens betydelse – både i frälsningshistorien och i våra egna liv som kristna.

Här är fyra skäl till att himmelsfärden är viktig.

1.     Himmelsfärden förklarar Jesu frånvaro

Om Jesus vore död, skulle hans frånvaro inte behöva någon förklaring (det är ju faktiskt ingen av oss som undrar varför vi aldrig sett Petrus, Paulus eller Julius Caesar). Men nu är inte Jesus död – därför behövs en förklaring.

Vi tillber och älskar en man som vi aldrig sett. Och det gäller inte bara oss som kristna på 2000-talet, samma sak gällde även för många kristna som levde under det första århundradet. ”Honom älskade ni utan att ha sett honom”, som Petrus skrev i sitt brev till församlingarna i mindre Asien (1 Petr 1:8).

Denna bitterljuva verklighet är så uppenbar att vi tar den för given. Och ändå är det så att utan himmelsfärden vore den inte alls självklar. Jesus är mer levande idag än han var när han uppväckte Lasarus för 2000 år sedan. Och ändå har den kristna tron aldrig inrymt pilgrimsresor för att möta Jesus ansikte mot ansikte, eller turnéer där Jesus har besökt olika kyrkor runtom i världen. Och till det finns bara ett enda skäl: 40 dagar efter sin uppståndelse från döden, uppsteg han till himlen.

Himmelsfärden har skapat den bitterljuva spänning som de kristna har upplevt i nära 2000 år; mellan att å ena sidan vara ”hemma i kroppen” och å andra sidan vara ”borta från Herren” (2 Kor 5:6-9). Jesus är ju alltid med oss på ett levande och verkligt sätt (Matt 18:20; 28:20), men inte i slutgiltig bemärkelse. Precis som änglarna kunde peka mot graven och säga ”Han är inte här, han har uppstått”, kan de nu peka mot hela världen och säga ”Han är inte här, han har uppstigit”.

2.      Himmelsfärden installerar Jesus på tronen vid Faderns högra sida

Himmelsfärden handlar inte främst om vad Jesus lämnade, utan om vart han skulle och varför. Jag har talat om detta som ”bitterljuvt”, och har fokuserat på den bittra delen. Men himmelsfärden är också ljuv för var och en som älskar Jesus. Himmelsfärden innebar att Jesus återvände till sitt hem, tillbaka till sin Fader. Tillbaka dit där han sedan i evighet, sedan innan världens grund blev lagd, levt i fullkomlig kärlek (Joh 1:1, 18; 13:1; 17:5, 11, 13, 23) – men den här gången med nycklarna till Döden i sina sårmärkta händer (Upp 1:18). Föreställ dig den välkomstfesten.

Men himmelsfärden handlar inte bara om att Jesus återvänder hem, utan också om att Jesus bestiger tronen. Skriften talar återkommande om hur himmelsfärden avslutas med att Jesus tar platsen vid sin Faders högra sida (Ps 110:1; Apg 2:33-34; Ef 1:20; 1 Petr 3:22). Och detta är inte vilken plats som helst. Som Jesus sade till församlingen i Laodicea: “jag själv har segrat och sitter hos min Far på hans tron” (Upp 3:21).

Hur segrade han? Genom att dö och uppstå. Vi ser detta i Uppenbarelseboken 5:5-6, där Lejonet som har segrat visar sig som Lammet som har slaktats, men nu står upp. Beskrivningen av hur Lammet står, står inte i motsättning till de åtskilliga beskrivningar av hur Jesus sitter på tronen; snarare vill den visa oss att Jesus lever, eftersom ett lamm som har blivit slaktat normalt sett inte står. Men det är himmelsfärden som har placerat Jesus på platsen där Johannes såg honom stå – i den himmelska tronsalen omgiven av de äldste, de levande varelserna och de heliga, som alla prisade honom och hans Fader.

Detta är budskapet i den mest välciterade gammaltestamentliga passagen i det Nya testamentet, Psalm 110:1: “Herren sade till min Herre: ’Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter’”. Det var genom himmelsfärden som Jesus hamnade där (Apg 2:33-34). Det var detta som gjorde att han kunde sätta sig på tronen som kung, från vilken han härskar mitt bland sina fiender (Ps 110:2).

3. Himmelsfärden gör Jesu prästtjänst för oss fortsatt möjlig

Som Psalm 110 gör tydligt handlar himmelsfärden även om Jesu prästtjänst (v 4). När vi tänker på Jesu prästtjänst tänker vi naturligtvis ofta på hur han offrade sig själv på korset, och det med rätta. Korset är av yttersta vikt (1 Kor 15:3-4), och det var där som Jesus själv sade att “det är fullbordat” (Joh. 19:30).

Men vi får inte ta till oss orden “det är fullbordat” på ett sådant sätt att vi tänker att allt är slut och inget mer behöver ske för att vi skulle kunna bli räddade. Till exempel, om Kristus inte hade uppstått hade det inte varit ”slut” med något annat än oss själva (1 Kor 15:14-19). Nej, även om straffet för våra synder fullt ut betalades på korset slutade inte Jesu prästtjänst där.

Det fortsätter än idag i himlen, där Jesus träder fram inför Guds ansikte för vår skull (Hebr 9:24). Och detta har i allra högsta grad att göra med hans offer; “[Han] gick … in i det allra heligaste en gång för alla … med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr 9:12). Notera detta: Vår eviga återlösning säkrades – inte bara genom att Jesus dog på korset – utan genom att han i kraft av sitt eget blod steg upp i himlen. Alltså: Ingen himmelsfärd, ingen frälsning.

Det är därför som Robert Peterson talar om himmelsfärden som “grundbulten i Kristi frälsningsverk”, eftersom den utgör själva övergången mellan Jesu jordiska och Jesu himmelska tjänst. Utan denna grundbult, hade vår frälsning rasat ihop.

Himmelsfärden förminskar inte korsets och uppståndelsens roll i återlösningen. Snarare är himmelsfärden den nödvändiga förlängningen av dessa båda i återlösningens fullbordan. Anledningen till att Kristus “helt och fullt [kan] frälsa” är inte bara att p g a att han dog här på jorden, utan för att “han alltid lever för att be för [oss]” i himlen. (Hebr 7:23-24). Det faktum att Jesus uppstigit till himlen och sitter på Faderns högra sida är ett fullständigt bevis på Jesu verk på korset lyckades.

Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag, och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har sedan satt sig på Guds högra sida och väntar nu på att hans fiender ska läggas som en pall under hans fötter. Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas. (Hebr 10:11-14; jfr 1:4)

Det är därför vi kan “hålla fast vid vår bekännelse” – för vi har inte bara en stor kung som har dött på korset, utan också en “stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna”. (Hebr 4:14)

4. Himmelsfärden utgör ett språngbräde för hans erövring och återkomst

Jesus uppsteg inte till himlen för intet. Även om han har satt sig, är han inte overksam. Tvärtom – efter att ha krossat djävulens motstånd på Golgata, är det från hans himmelska tron som hans offensiv i den sista tiden tar språng.

Det började på pingsten, när han utgöt den Helige Ande och påbörjade folkens befrielse. Enligt Jesus var detta en av huvudanledningarna till att han steg upp till himlen: “Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er” (Joh 16:7). Människor från alla folk har friköpts; dessa måste nu samlas, och vi kan inte göra det ensamma. Detta är den Helige Andes uppgift. Innan Anden givits kunde inte missionsuppdraget framskrida, men innan Jesus uppsteg kunde inte heller Anden ges (Luk. 24:49, Joh. 7:39). Det var bara då, när Jesus “blivit upphöjd till Guds högra sida” som han kunde utgjuta den Helige Ande (Apg. 2:33).

Som en person i Treenigheten förmedlar den Helige Ande kraften och närvaron av både Fadern och Sonen på ett sådant sätt att Jesus är med oss också nu (Rom 8:9-10; 2 Kor 3:17; Gal 4:6). Det är därför som Jesus, trots att han är i himlen, kan ge oss löftet att vara med oss till tidens slut – till dess skörden är inbringad och uppdraget är slutfört (Matt. 28:20).

Men den här tidsåldern kommer inte att vara för evigt, och uppdraget kommer inte att vara slutfört så länge Jesus sitter ner. En dag kommer han att resa sig, och när han gör det kommer hela världen att veta det. Hans fiender kommer att läggas som en pall under hans fötter, hans vänner kommer att bli hans medregenter och hans skapelse kommer att bli ett paradis (Ps 110:1, 5-6; Upp 3:21; Rom 8:21).

Himmelsfärden utgör ingen ändpunkt; den är snarare en startplatta. Från himlen “väntar vi Jesus Kristus som Frälsare”, och “han ska förvandla vår bräckliga kropp” och återupprätta allt (Fil 3:20-21; Apg 3:21). En dag ska han återvända (1 Tess 4:16), och när den dagen kommer behöver vi inte längre välja mellan att “leva kvar här i kroppen” eller “att bryta upp och vara hos Kristus” (Fil. 1:23-24).

Fram till dess väntar vi.

Kasta inte bort himmelsfärden

Men låt oss inte slå oss till ro ännu, för vårt arbete är inte slutfört. Istället för att “kasta bort” himmelsfärden, tillåt den att fullt ut uppfylla sitt syfte.

Jesus är fysiskt frånvarande, så låt oss odla en “längtan att bryta upp och vara hos Kristus” som vore “mycket bättre”, samtidigt som vi söker att leva i trohet här på jorden (Fil 1:21-26). Jesus är kung, så låt oss tillbe och böja oss och inse att universum inte är en demokrati. Jesus är överstepräst, så låt oss frimodigt komma inför nådens tron i vetskapen om att vi där har en Medlare som har vandrat på samma vägar som vi och känt samma smärta (Hebr 4:14-16; 1 Joh 2:1). Och Jesus kommer att komma tillbaka, så låt oss ta del i Andens uppdrag att göra Jesu namn känt bland alla folk och stammar.

Och om du tycker att allt detta för tankarna lite väl mycket “upp i det blå” så är det helt okej. Det är ju vad himmelsfärden handlar om (Kol 3:1-4).