”Hon gav honom namnet Ben-Oni (son till min sorg), men hans far kallade honom Benjamin (son till min högra hand).”
Första Moseboken 35:18
Var sak har en ljus och en mörk sida. Rakel var överväldigad av sorgen från hennes födslovånda och död; Jakob grät över att ha förlorat modern, men kunde ändå se vilken gåva hans nyfödde son var. Det är gott för oss om vår tro jublar över Guds trofasthet även om köttet sörjer över prövningarna.
Ur Simsons lejon kom honung, och så kommer det också komma sött ur våra motgångar, om vi ser dem på rätt sätt. Det stormiga havet ger många mat med all dess fisk; den vilda skogen grönskar med fagra små blommor; den stormiga vinden sveper bort skadedjuren; och den bitande frosten luckrar upp jorden. Mörka moln fäller ljusa droppar och ur svart jord växer färgglada blommor. En god åder finns i varje ond gruva.
Sorgsna hjärtan har en viss förmåga att hitta den mest ofördelaktiga synvinkeln på en prövning. Om det så bara hade funnits ett enda träsk i hela världen, skulle de snart stå upp till nacken i det, och om det bara hade funnits ett enda lejon i öknen skulle de höra det ryta. Det finns ett inslag av denna eländiga dårskap hos oss alla, och vi är benägna att ibland, likt Jakob, ropa: ”Allting är emot mig!”
Trons väg är att kasta alla bekymmer på Herren, och sedan förvänta sig goda resultat från de svåraste olyckor. Som Gideons män klagar hon inte över den krossade krukan utan gläds desto mer åt att facklan flammar fram. Ur svårighetens hårda ostronskal tar hon fram hederns sällsynta pärla, och från nödens djupa havsgrottor lyfter hon upp erfarenhetens ovärderliga korall. När framgångens tidvatten ebbar, finner hon gömda skatter i sandbottnen, och när välbehagets sol går ner, vänder hon hoppets teleskop mot himlens stjärniga löften. När döden själv dyker upp, pekar tron på uppståndelsens ljus bortom graven och gör vår döende Ben-Oni till vår levande Benjamin.
