”Alla Israels barn klagade…”
Fjärde Moseboken 14:2
Det finns de som klagar bland de kristna nu, såväl som i Israels läger förr. Det finns de som, när käppen faller, protesterar mot att slaget ges ut. De frågar: ”Varför blir jag slagen? Vad har jag gjort för att bli tuktad på detta vis?” Ett ord med dig, du klagare! Varför skulle du klaga mot din himmelske Faders giv? Kan han behandla dig hårdare än du förtjänar? Tänk på vilken rebell du en gång var, men att han har benådat dig! Om han i sin vishet finner det lämpligt att nu tukta dig, ska du väl verkligen inte klaga? Inte blir du ju slagen så hårt som dina synder förtjänar?
Tänk på den röta som vilar i din barm, är det då att undra på att du behöver så mycket av käppen för att dra ut den? Väg dig själv och avgör hur mycket slagg som finns blandat i ditt guld – tycker du fortfarande att elden är för het, när den ska rena så mycket slagg som du har? Är inte den där högmodiga, upproriska anden som du har bevis nog på att ditt hjärta inte blivit ordentligt helgat? Är inte sådana klagande ord en motsats mot Guds barns heliga, underdåniga natur? Behövs verkligen inte tillrättavisningen?
Men om du nu vill klaga på tuktandet – passa dig noga, för det kommer gå illa för de som klagar. Gud tuktar alltid sina barn en andra gång om de inte tar det första slaget med tålamod. Men en sak ska du veta: ”det är inte av hjärtat han plågar och bedrövar människors barn”. Alla hans tillrättavisningar sänds i kärlek, för att luttra dig och dra dig närmare honom. Det kommer med all säkerhet hjälpa dig att du undergivet ta emot tuktan om du kan känna igen din Faders hand. För ”den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär” ”Klaga inte heller som några av dem gjorde – de dödades av fördärvaren”.
