“Var uthålliga i bönen.” – Kolosserbrevet 4:2.
Hur fascinerande är det inte att en så stor del av den Heliga Skrift ägnas åt bönen, både genom exempel, föreskrifter och löften. Vi har knappt hunnit slå upp Bibeln förrän vi får läsa: “Vid den tiden började man åkalla HERRENS namn.” Och just när vi är på väg att stänga boken nås våra öron av ett “Amen” från en enträgen åkallan. Det finns mängder av exempel. Vi finner här en brottande Jakob – där en Daniel som bad tre gånger om dagen – och en David som ropade på sin Gud av hela sitt hjärta. På berget ser vi Elia; i fängelsehålan Paulus och Silas. Vi har många befallningar, och myriader av löften. Vad lär detta oss, om inte hur sakralt viktig och nödvändig bönen är? Vi kan vara säkra på att allt som Gud har gett en framträdande roll i Sitt Ord, det har Han också avsett att vara en stor del av våra liv. Om Han har sagt mycket om bönen, så är det för att Han vet att vi har stort behov av den. Våra behov är så djupgående, att vi inte får sluta be förrän vi är i himlen. Vill du inte ha någonting? Då är jag rädd att du inte ser din egen brist. Har du ingen nåd att be Gud om? I så fall, måtte Guds nåd visa dig din egen misär! En själ utan bön är en själ utan Kristus. Bönen är läspningen från ett troende litet barn, ropet från en troende kämpe, rekviemet av den döende helige som insomnar i Jesus. Den är andningen, parollen, trösten, styrkan, ja, en kristens ära! Om du är ett Guds barn, kommer du att söka din Faders ansikte och leva i din Faders kärlek. Be att du detta år skulle få bli helig, ödmjuk, ivrig och tålmodig; ha närmare gemenskap med Kristus och oftare gå in i Hans kärleks vinsal. Be att du skulle få bli en förebild och en välsignelse för andra. Att du skulle få leva mer till din Mästares ära. Det här årets motto ska bli: “Var uthålliga i bönen.”
