Antony S. är pastor i en ryskspråkig församling i Israel. På veckorna leder han och hans medarbetare evangeliserande rundturer samtidigt som han även vittnar för muslimer, judar och alla andra som han möter. Antonys begåvning ses som tydligast i hans börda för de förlorade och hans frimodighet i att dela Evangeliet med dem. Be för Antony, hans fru och deras tre barn. Följande är en skildring av hur han kom till tro på Kristus:
Jag föddes i Manchester, England, till judiska föräldrar och gick i judiska skolor sedan tidig ålder, där jag fick lära mig om Gud. Jag fick lära mig att Han var allestädes närvarande. Jona trodde att han kunde fly undan från Gud men fann att det var omöjligt. Psalmisten förkunnade: “Om jag far upp till himlen, är du där” (Psalm 139:8). Jag kände Guds närvaro varhelst jag gick, men jag fick inte lära mig om en Helig Gud som hatade synden.
Vi firade alla högtider, som påsken, försoningsdagen, o.s.v. Vi hakade på alla traditionerna, men jag såg inte Gud, precis som profeten sa: “Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, är fruktan för mig bara ett inlärt människobud.” (Jes. 29:13). En gång frågade jag min far vad som händer efter döden, och han svarade att vi alla kommer till himlen. Detta stillade min nyfikenhet på livet och döden. Men i de judiska skolorna jag gick på konfronterades jag aldrig med: “Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er.” (Jes. 59:2); alla mina “rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jes. 64:6); och “det finns ingen människa som inte syndar” (2 Krön. 6:36). Jag var förlorad och kände inte till Guds förlåtelse.
Gud sa att utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse: “Det är blodet som bringar försoning…” (3 Mos. 17:11). Rabbinerna sa emot Guds Ord då de ersatte det försonande blodet med mitzvot (eller goda gärningar) som omvändelse, att skänka till välgörenhet och böner. Jag förstod vid den här tiden inte att jag aldrig skulle kunna uppfylla Guds krav på försoning med alla mina goda gärningar.
Som ung hade jag ett ingrott förakt för alla icke-judar som jag trodde var kristna. Den här attityden gjorde att jag fick problem då jag vid 18 års ålder reste för att arbeta en månad på en kibbutz i Israel. Där mötte jag en kristen vid namn Terry. Jag gav honom öknamnet “Johannes döparen”, vilket han inte uppskattade. Han klagade hos föreståndaren, som sedan gav mig en tillrättavisning. Jag gav med mig, men min attityd förändrades inte. Genom Guds försyn fick jag en rumskompis på kibbutzen som var jude och trodde att Jesus var Messias. Av någon anledning talade han aldrig om sin tro med mig under min första vistelse i Israel. Men Gud skulle använda honom senare.
Efter några månader i England återvände jag till Israel för att bo på en annan kibbutz. Där mötte jag en flicka som jag kände från Manchester, och hon sa att det fanns en kristen på kibbutzen som hette Charley. Hon sa: “Akta dig, för han kan försöka konvertera dig.” Jag svarade: “Inte mig; jag är inte intresserad.” Gud hade dock andra planer. Min rumskompis visade sig ha förskräckliga problem med snarkningar och gick med på att flytta ut. Medan jag letade efter frivilliga som ville byta rum med honom kom min förre rumskompis från första kibbutzen på besök. När jag fick veta att han var troende presenterade jag honom för Charley. Gud använde denna bekantskap för att flytta Charley till mitt rum.
Vi började diskutera profetior och Skrifterna tillsammans. Vid den här tiden hade jag inte ens läst Bibeln, förutom Esters bok. Charley berättade inte för mig om Jesus förrän han en dag visade mig ett kapitel där det står: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? … Jag är lik vatten som hälls ut, alla mina leder har skilts åt. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre. Min kraft är uttorkad som en lerskärva, min tunga fastnar i gommen, du lägger mig i dödens stoft … mina händer och fötter har de genomborrat … Inför honom skall de böja knä, alla de som far ner i stoftet, de som ej kan hålla sin själ vid liv … De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet för det folk som skall födas, att han har gjort det.” Efter att jag fick höra detta sa jag: “Jag är jude; jag vill inte lära mig om Jesus.” Jag blev chockad när jag fick veta att detta inte var från Nya Testamentet, utan skrevs av David 1 000 år innan Jesus kom (Psalm 22:2, 15-17, 30). Denna och andra profetior — som t.ex. Sakarja 12:10, Jesaja 53, och Jesaja 7:14 — övertygade mig om att Jesus var Messias.
Jag blev så hänförd över dessa nya upptäckter att jag överlyckligt gick runt på gatorna och berättade för alla. Jag gick också för att träffa en rabbin på ett ställe som heter Kfar Habad för att diskutera Daniel 9:24, 27, att Messias måste ha kommit och dött före det andra templets förstörelse. Denne rabbin talade om för mig att det var kung Agrippa som uppfyllde denna profetia. Hans svar, hämtade från en kommentar, var så absurda att jag blev ännu mer övertygad om att Jesus var Messias. Ändå trodde jag inte på Honom just då. Jag hade bara kunskap om Honom. En annan kristen på Kibbutzen vid namn James tog ofta med mig till kristna möten i Haifa. En dag frågade han mig: “Vem tror du att Jesus är?” Jag svarade bestämt: “Guds Son, Israels Messias!” Denna dag, 24 december 1982, vid 18 års ålder, fick jag fred med Gud: Jag blev född på nytt. Jag ångrade mina synder och satte tilltro till Kristus som min Frälsare. Nu kan jag säga som David: “Jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.” (Psalm 23:6). Idag är min bön att andra judar också ska komma till tro och sätta frälsande tilltro till Israels Messias, Jesus Kristus.
