Idag anser en del att dagböcker bara är en sentimental del av en svunnen tid. För andra är dagboken någonting som håller en från att få saker gjorda i våra frenetiska liv.

För mig som fört dagbok i många år har detta varit ett ovärderligt nådemedel i min kristna vandring och en praktisk disciplin som fört med sig mycket gott.

Här är sju korta skäl till att jag rekommenderar att skriva dagbok:

1. Att föra register över livets resa.

När man skriver dagbok kan man minnas det alldagliga, det roliga och inte glömma de ödmjukande, smärtsamma och formande livshändelserna. Pete Hamill förklarar i sin introduktion till Edward Robb Ellis’ dagbok: ”Dagboksförfattaren har ett väsentligt mål: att stoppa tiden. … Denna dag kommer aldrig igen, men här, i denna dagbok, kan jag ha den för alltid.” Likadant påminner  dagboksförfattaren Andi Ashworth att vi i dagboken ”har en skrivbok i livets skola.” Det är en sak att komma ihåg livets allmänna konturer, men någonting helt annat att specifikt komma ihåg samtalen, dofterna, skratten och tårarna.

2. Att ha en påtaglig skildring av Guds välsignelser.

Vi vill inte vara som Israel och ”glömma” Herren och allt han gjort (t.ex. Dom 8:34; Ps 106:21; Hos 8:14). En del av det fina med kollektiv tillbedjan är när vi kommer samman som Guds folk för att återberätta vad Gud gjort D. A. Carson har rätt:

Troende som inte ägnar tid åt att återblicka och begrunda i sina sinnen vad Gud har gjort, oavsett om de är ensamma och läser sina biblar eller tillsammans med andra troende i kollektiv tillbedjan, bör inte bli förvånade om de sällan uppfattar Gud som närvarande.

Att föra dagbok är ett annat sätt att ”begrunda vad Gud har gjort”, att påtagligt skriva om hans oförtjänta nåd i mitt liv. Orden du skriver kommer antingen tjäna till att sporra dig vidare mot större trohet eller bli en gnagande påminnelse om ett otacksamt liv.

3. Att tjäna som en påminnelse om den långsiktiga helgelseprocessen.

Vi behöver alla ständig påminnas om att vi inte blir heliga över en natt; det tar tid och heligt svett (jfr. Fil 2:12-14; 1 Tim 4:15). Många känner till Jonathan Edwards’ 70 beslut och tänker sig ett liv av ständiga Edwardsiska höjdare, men få inser hur ofta han skrev om djupa svek och nederlag. George Marsden noterar att Edwards skrev om många dagar då han legat på botten, ’förtvinat’ och inte kunnat fokusera på andliga ting under långa perioder. I Edwards’ Diary (dagbok) kan vi glimta en ärlig bild: ”Jag finner, av min egen erfarenhet, att jag kan besluta mig hur mycket jag vill … men det är till intet och ingen nytta alls, om inte Guds Ande verkar.” Edwards lärde sig att vara beroende av Guds nåd. Att föra dagbok kan tjäna som en spegel: den påminner oss om beslut vi gjort och brutit, och hur desperat vi behöver Guds nåd som gör att vi kan lyda och hedra honom.

4. Att hjälpa till i bön och meditation.

Fokuserad, meditativ läsning kan vara en svår sak i vår tid av SMS, Twitter och bloggar. Efter att ha läst två-tre sidor av en artikel eller bok, måste Nicholas Carr medge: “Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar leta efter någonting annat att göra. Det känns som om jag ständigt får släpa tillbaka min nyckfulla hjärna till texten. Djupläsningen som brukade komma naturligt har blivit en kamp.” Att föra dagbok låter dig sakta ner och samla tankarna och koppla av så att du ostört kan be och meditera över Skrifterna.

5. Att öva skrivkonst.

I sin bok Outliers populariserade Malcolm idén om att det tar ca. 10 000 timmar att bli expert inom något område. Det finns förstås uppenbara bestämningar och undantag på denna regel, men det påminner oss skribenter om att det inte finns något bättre sätt att bli bättre på än genom att skriva. Oavsett om du vill skriva inför offentligheten eller bara för skrivandets skull är dagboksskrivandet ett mycket bra sätt att förfina skrivarkonsten.

6. Att ha en samling av diverse.

I dagboken kan du spara citat, artiklar, t.o.m. outvecklade tankar och använda dem för framtida referens, i en predikan, föreläsning eller artikel. Jag har visserligen gått över till att använda Evernote för detta ändamål de sista månaderna, men dagboken är fortfarande min favoritplats för att samla diverse saker av mitt eget skrivande. Du kan spåra ditt tänkande, se hur det utvecklas över tid, och ha god nytta av att ha dina tankar på papper. John Pipers sammanfattning av Jean Calvin säger det så bra: ”Jag räknar mig själv som en av de som lär sig medan de skriver och skriver medan de lär sig.”

7. Att bli en varaktig gåva till eftervärlden.

Andrew Bonar, som är känd för sin vän Robert Murray M’Cheynes memoarer, förde också dagbok. Bonar levde mer än 50 år längre än sin vän men tappade aldrig sin barnlika ödmjukhet. Även som 82-åring skrev han som en oerfaren lärjunge inför Gud – som gärna blev missmodig i sin tjänst när döden var nära, men bad enträget om att få en större iver i Herrens tjänst. Även om han nog aldrig fullföljde det själv, har Bonar uppmuntrat otaliga troende till större hängivenhet till Kristus genom sin dagbok. Don Whitney gör en anmärkning om att målet med en dagbok för livet är att ”bygga ett monument till Guds trofasthet.” Sedan skriver han att din sista inlaga ”mest sannolikt … introducerar dina barnbarnsbarn för ditt liv och din tro och påverkar dem för Kristi sak.” Att föra dagbok är ett sätt att berätta din historia; utmana och instruera dina barn och barnbarn, vänner och grannar; och tjäna som ett tydligt minnesmärke till Guds trofasthet.

Varning och uppmuntran

Låt mig dock ge detta varningens ord: även goda ting kan missbrukas och förvrängas. Det kan finnas tillfällen då du inte bör föra dagbok. Carson reflekterar över hur kopparormen som Gud använde för att befria sitt folk senare blev en avgud och kom dem på fall (4 Mos 21:4-9; 2 Kung 18:4) och varnar om en liknande fara som lurar kring våra andliga övningar. Han varnar för att även rätt motiverade andliga hjälpmedel lätt kan glida in i ”trefällan” lagiskhet, självrättfärdighet och vidskepelse:

(a) dagboksskrivande blir ett så viktigt bevis för dig på personlig tillväxt och lojalitet till Kristus att du ser ner på de som inte utövar samma disciplin, och ger dig en klapp på axeln varje dag som du bibehåller denna praxis (lagiskhet);

(b) du börjar tänka dig att endast de mest mogna heliga håller andliga dagböcker, så du själv är kvalificerad – men du känner ganska många som inte är det (självrättfärdighet);

(c) du börjar tänka att det ligger någonting i handlingen som sådan, eller i pappret, eller skriften, som är ett nödvändigt nådemedel, en särskild kanal för Guds behag eller sanning (vidskepelse).

”Då”, säger Carson, “är det dags att du slänger dagboken” (min kursivering).

Men med rätt perspektiv och ett rätt hjärta inför Herren kan dagboken vara en tydlig välsignelse. Varför inte testa själv?