När jag var barn var söndagkvällsgudstjänsten aldrig komplett utan att folk ropade ut sina favoriter att sjunga härnäst. Nummer 147! Nummer 269, men bara första och tredje verserna! Nummer 16, men bara refrängen! Man försökte inte få ihop en passande kombination, hitta ett gemensamt tema eller röd tråd. Det tycktes inte nödvändigt. Psalmboken var den enda gemensamma nämnaren.

Spola fram (flera årtionden!) till nutiden: en lovsångsledare och vän till mig lägger upp listan på lovsånger de ska sjunga på Facebook. Det finns inget uppenbart resonemang kring hur han tänkt sig, eller vad som fått honom att välja just dessa sånger. Givetvis bör jag ”gilla” listan, som en vän. Men exakt varför?

Skulle det inte hjälpa att veta varför dessa sånger bedömdes lämpliga för tillfället innan jag klickar ”gilla”? Varför blev just denna grupp sånger till? Övervärderades ”slag per minut”? Har man tänkt på sammanhanget? Det går inte att veta om dessa sånger passar på något visst eller pastoralt sätt eller om de bara valdes på måfå i förhoppning att man åtminstone träffade något!

Sångernas hållbarhetstid

Samtidigt håller många populära sånger idag inte att användas så många gånger innan de är redo att kasseras som en annan elektronikprodukt. De går ut efter kort tid och det är osannolikt att någon av dem alls kommer att höras lika ofta om fem år.

Som lovsångsledare och sångskrivare är jag väl medveten om det ständiga trycket att ”hålla takten” med de senaste sångerna. Men det är samma sorts tryck jag känner från kaffesnobbar. Det handlar om ett krav om att hålla sig relevant. Lovsånger kommer och går idag. Som mjölk och grönsaker har de en hållbarhetstid, ett utgångsdatum, och med detta i åtanke blir datum en av utmaningarna när man ska leda lovsången. Om jag skulle be församlingen sjunga ”Ropa till Gud” eller ”Lord, I Lift Your Name On High” eller, Gud förbjude, ”Majestät” – tro mig, då skulle jag behöva försvara mina val!

Hur fick sångernas snabba uppgång och fall en så enorm kraft i församlingen, och ibland utan hänsyn till deras fokus på Bibeln och bönen? Kan vi ingjuta det tidlösa mer i vår tillbedjan och samtidigt ge mer tydliga kopplingar mellan de olika delarna av en gudstjänst?

Ge dig hän

Jesus sa: ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå (Matt 24:35). Jesaja hävdar: ” Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet” (Jes 40:8). Med tanke på hur Guds Ord är bestående relevant, är det då bara inte logiskt att man viger samman Bibelns substans med sångens kraft och låta sången fungera som ett musikaliskt ”Amen!” till Guds Ords sanning?

Paulus visade värdet i att viga samman hjärtat och sinnet, när han i 1 Kor 14:15 säger: ”Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.” När Skriften åtföljs av sång, som ekar och gensvarar på sanningen, blir både vårt förstånd och vår ande involverade.

Puritanen Stephen Charnock argumenterade för att använda förståndet i tillbedjan på detta sätt:

Där kan inte finnas religion där det inte finns förnuft. Där kan inte finnas religionsutövning där man inte utövar förnuftets förmågor. … All tillbedjan måste ha något syfte – tillbedjan av Gud måste vara för Gud. Det är genom att utöva våra rationella förmågor som vi kan avse ett syfte (The Existence and Attributes of God, vol. 1 [Baker, 1979), 425).

Guds Ord gör många saker, men ett av de mest underskattade är att det engagerar förståndet i tillbedjan. Skriften är levande och verksam. Sånger kan inte påstå någonting sådant för sig själva. Sångerna är bäst på att få igång våra känslor, men Skriften ger oss den sanning som bör leda och kanalisera våra känslor. Gud har generöst gett oss bådadera och båda har sin funktion i tillbedjan.

Testfall

Chris Tomlins sång “Så stor är vår Gud” är en av det senaste årtiondets mest inflytelserika lovsånger. Den hjälper till att egga fantasin för helighetens skönhet med öppningsraden ”Vår konungs majestät, klädd i härlighet” – för att sedan inbjuda hela världen att sjunga med: ”Så stor är vår Gud”.

Denna underbara sång kan bli ännu mer gripande om den drivs på av Skriftens sanning. Tänk om sången skulle inledas med en växelläsning av Psalm 145:1-13:

LEDAREN: Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och för evigt. Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och för evigt.

FÖRSAMLINGEN: Stor är HERREN och högt prisad, hans storhet är outrannsaklig.

LEDAREN: Ett släkte prisar för ett annat dina verk och förkunnar dina väldiga gärningar.

FÖRSAMLINGEN: Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underbara verk.

LEDAREN: Om dina väldiga gärningars makt skall man tala, och din storhet skall jag förkunna.

FÖRSAMLINGEN: Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.

LEDAREN: Nådig och barmhärtig är HERREN, sen till vrede och stor i nåd.

FÖRSAMLINGEN: HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.

LEDAREN: HERRE, alla dina verk skall tacka dig och dina fromma skall lova dig. De skall tala om ditt rikes ära och förkunna din makt. De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.

FÖRSAMLINGEN: Ditt rike är ett rike för alla evigheter, ditt herravälde varar från släkte till släkte.

Nu börjar sången. Förståndet, som har blivit engagerat i Guds storhets ära, är redo att gensvara. Och när Tomlins textrader börjar sjungas, uppmuntras hjärtat och förståndet till att förenas, vilket frambringar den typ av tillbedjan som Joh 4:23 säger att Fadern efterfrågar: tillbedjan i ande och sanning.

Sånger kommer och går, som trender. Bra sånger tjänar församlingen men får oftast den största inverkan när de kombineras med att Skriften läses offentligt. Denna strategi kräver givetvis olika tillämpningar i olika sammanhang, men har många fördelar. Den kan leda våra känslor närmare längs Bibelns sanning. Den kan hjälpa oss strukturera flödet i våra gudstjänster och förankra vår tillbedjan i det som inte tilltar och avtar med aktuella trender utan faktiskt varar för evigt.