Utläggande predikan tilltalar hela människan – sinnet, känslorna och viljan. Tyvärr ser många utläggande predikan endast som undervisning för hjärnan, och visst måste predikan undervisa hjärnan, men den måste gå längre än så. En utläggande predikan måste också väcka känslorna.

Till exempel Jonathan Edwards talade om sin önskan att väcka sina åhörares känslor så att de brann för Herren och besvarade hans sanning med sina känslor. Men en predikan får inte bara undervisa hjärnan och väcka känslorna; den måste också utmana viljan. Med andra ord kommer en utläggande predikan alltid innehålla en kallelse att ge gensvar till Guds Ord. Predikan, till sin natur, både utmanar och vädjar till viljan.

Förkunnelsen yrkar på ett avgörande

Evangelistisk predikan ska betona att man måste bestämma sig. I evangelistisk förkunnelse bjuder predikan de icke-troende att omvända sig från sina synder och förtrösta på Herren. Kristi gärning illustrerar upprepade gånger detta åtagande att påkalla ett beslut. Kristus säger: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Matt 16:24). På ett annat ställe säger han: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! … ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram” (Joh 7:37–38).

Jesus bjuder ständigt icke-troende att svara honom i ångerfull tro:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt. (Matt 11:28–30)

Jesus utmanade den icke-troendes vilja och våra utläggande predikningar kan inte göra mindre än att kräva av åhöraren att bestämma sig, och bjuda viljan att ge gensvar.

Två faror att undvika

Predikanter måste undvika två faror när de kräver ett beslut. Den första är att manipulera viljan. Predikanten får aldrig pressa eller lirka på ett falskt sätt. Icke-troende får inte manipuleras till ett förment ”beslut” för Kristus. Pastorer är inte kallade att ta till påtryckningar. Den andra (och minst lika skadliga) faran är att aldrig utmana viljan. Trogna utläggande förkunnare manipulerar aldrig, men de kallar alltid människor att svara med sina liv.

När jag var tillsammans med kvinnan som skulle komma att bli min fru, kom det till slut en punkt där jag behövde gå längre än: ”Jag älskar dig. Jag tycker du är fantastisk. Jag kan inte tänka mig livet utan dig.” Till slut insåg jag att jag måste fråga: ”Vill du gifta dig med mig?” Hon behövde höra mig ställa denna viktiga fråga, och den frågan fick henne att svara: ”Ja!”

Väsentligt innehåll

Predikanter behöver göra mer än bara ordstudier om återlösning och blidkning – och bara framställa evangeliet rent teologiskt – i sina predikningar. Varje predikant måste också komma till den punkt där han kallar till ett beslut och vädjar till människor att komma till Kristus. För att vara tydlig – att kalla till gensvar behöver inte betyda att be människor att ställa sig upp och komma fram, även om det kan ske i din församling. Predikanter ber istället församlingen att svara där de sitter, inombords i sina egna hjärtan – men vädjan är inte mindre ett kall till att ta ett steg i tron och överlämna sitt liv åt Jesus Kristus.

Att kräva ett beslut är en väsentlig och nödvändig del av evangelieförkunnelsen. Kristus visade på denna praxis i sin undervisning och det förekom även i Petrus predikan på pingstdagen. Folkskaran avbröt: ”Bröder, vad ska vi göra?” (Apg 2:37). Petrus svar var rakt och direkt: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn” (Apg 2:38).

Och Petrus är inte det enda exemplet. Genom hela Apostlagärningarna kallade apostlarna rakt och direkt sina åhörare till att bestämma sig. Så än idag, som förkunnare av Guds Ord, måste vi föra våra åhörare till en punkt där de måste bestämma sig. Det räcker inte att de vet vissa saker; det räcker inte att de känner vissa saker; de måste göra vissa saker. Vi måste kalla både troende och icke-troende till omvändelse och tro.