Alla invändningar mot läran om tillräknad rättfärdighet uppgår i invändningar mot alla sorters ställföreträdande. För vissa är ställföreträdande lidande ännu mer orimligt än ställföreträdande lydnad, och argumenten som används mot det förra passar ännu starkare mot det senare. Ändå erkänner mänsklig lag bådadera; de ”naturliga lagarna” visar att båda finns; och Guds Lag erkänner dem båda enligt den store Laggivaren Själv. En människa är villig att handla efter ställföreträdandets princip eller låta sig företrädas av någon annan i jordiska affärer – som vid betalning av en skuld, uträttandet av en plikt eller arv av gods. Men hon är inte fullt så villig att erkänna eller tillämpa denna princip på den stora uppgörelsen mellan henne och Gud vad gäller dom och rättfärdighet. Det som hon inte invänder mot i världsliga ting – att ge en människa förmånerna av någonting någon annan gjort, eller lidit för; och behandla människan som inte betalat skulderna som om hon hade gjort det för att någon annan betalat dem åt henne; eller erkänna en människas lagliga rätt till en stor förmögenhet eller stor egendom, som hon varken arbetat för eller förtjänat någon del av, utan som kommit henne till del som en gåva och frukt av någon annans hårda livsverk – det förkastar hon i andliga ting såsom orättfärdigt och orimligt.

Människor invänder inte emot att få någon sort eller mängd av den här världens gods från någon annan, även om de inte gjort någonting för att förtjäna det och allt för att göra dem oförtjänta av dem, men de vägrar ta emot Guds ynnest och en rättfärdig ställning inför Honom på grund av vad en ställföreträdare har gjort och lidit för. I jordiska ting är de villiga att låta sig företrädas av någon annan, men inte i himmelska ting. Det förra är rätt, riktigt och lagligt: det senare är absurt, en förolämpning mot deras förstånd och nedvärderande! Men om de värdesatte den himmelska välsignelsen lika mycket som den jordiska, skulle de inte hysa sådana betänkligheter eller komma med sådana invändningar mot att ta emot frukten av någon annans arbete. Om Gud är villig att låta Kristus företräda oss, vilka är vi att vägra låta oss företrädas av Honom? Om Gud är villig att handla med oss på basis av Kristi lydnad och tillräkna oss Hans lydnad som vore den vår egen, vilka är vi att avvisa en sådan metod för välsignelse och kalla den orättvis och omöjlig? Denna princip eller teori om representation – att en människa behandlas långt bortom vad hon förtjänat med hänvisning till att hon lagligen är berättigad att använda en annans namn eller anspråk – löper genom alla mänskliga uppgörelser. Varför skulle denna princip inte på samma sätt genomsyra det himmelska?

Att förkasta ”tillräknad rättfärdighet” för att orden inte förekommer i Skriften är dåraktigt och svagt. Termer såsom kristendomen, Treenigheten, nattvarden och verbalinspiration förekommer inte heller i Bibeln. Men eftersom tinget, föremålet eller sanningen som dessa ord riktigt och exakt beskriver, finns där, godtar vi orden som väsentligt korrekta och använder dem utan betänkligheter. En sådan invändning osar mer av småsint gnatande än av den uppriktiga tron som söker sanningen.

Att vägra godta den gudomliga ”teorin” eller läran om representation tyder i många fall bara på en likgiltighet till välsignelsen som erbjuds; hos andra tyder den på ett förakt för det sätt på vilket denna lära helt åsidosätter alla förtjänster eller meriter från vår sida. Människor vill vinna riket åt sig själva; de vill förtjäna evigt liv; de vill inte ta emot förlåtelse eller rättfärdighet fritt från någon annan, eller hamna i skuld hos en ställföreträdare när de tror sig kunna vinna dem genom sina egna gärningar. Eftersom representationens eller ställföreträdandets plan är osmaklig och förödmjukande, kallar de den absurd och orättvis. De nekar sig själva en himmelsk arvedel på sådana villkor, medan de kanske på en och samma gång gärna tar emot en jordisk egendom på villkor som lika lite ser till deras eget arbete eller godhet.

Domaren måste antingen rättfärdiga eller fördöma: den Domaren är Jahve. Det är Hans ämbete att fördöma; det är också Hans ämbete att rättfärdiga. Han fördömer inte genom att ingjuta synd i den människa som står inför Honom; inte heller rättfärdigar Han genom att ingjuta rättfärdighet i den syndare som Han frikänner. Det är som Domare Han frikänner. Men Han frikänner eller avlöser inte utan vidare. Han går längre än så. Det underbara sätt på vilket Han mötte rättvisans krav och gjorde så att Han kunde avkunna ett rättfärdigt frikännande – detta sätt gör att Han kan återupprätta syndaren som Han så fritt och fullständigt avlöser – antingen till hennes tidigare oskyldiga tillstånd, eller ett högre. Det var genom representation eller ställföreträdande – den rättfärdige i den orättfärdiges ställe – som Han kunde frikänna, och det är genom samma representation eller ställföreträdande som Han lyfter den frikända människan till en än mer ärorik position.

Företrädaren eller ställföreträdaren är Guds Son, och därför i Sig oändligt värdig och överlägsen i allt Han är och gör. När detta överlåts eller tillräknas åt någon annan, får denne möjlighet att göra anspråk på att behandlas långt mycket högre än annars möjligt. Den som tror på Jesus Kristus blir vid ett och samma ögonblick inte bara avlöst från skuld av Gud, utan gjord till den laga innehavaren av Hans oändliga rättfärdighet, så att allt som denna rättfärdighet har rätt till blir hennes, och sedermera behandlar Gud henne enligt den Fullkomliges fullkomlighet, som om den fullkomligheten vore hennes egen: ”sådan han är, sådana är också vi i den här världen” (1 Joh 4:17), det vill säga, redan nu i vårt ofullkomliga tillstånd, fastän vi är människor med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar. Som det står på ett annat ställe: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1). Jesus ”räddar oss från den kommande vredesdomen” (1 Tess 1:10), vi ”drabbas inte av domen” (Joh 5:24), var och en av oss är ”rättfärdig och fri från allt” (Apg 13:39), men inte bara det, vi är dessutom ”Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21, lit. övers.).

Det handlar inte om en lånetransaktion. Fullkomligheten som överlämnats åt oss är en gåva, inte ett lån, från Gud. Den blir vår enligt lag, vår för alla lagliga ändamål, vår, lika verkningsfullt som om den från början till slut varit vår egen i all handling.

Transaktionen är en verklig sådan mellan syndaren och Gud. Den för med sig alla lagliga konsekvenser, precis som om syndaren betalat av alla sina egna skulder själv och fått lagligt frikännande från alla vidare anklagelser, ett fullständigt kvitto från Honom som den stora skulden var till.

Det är en transaktion till vilken alla inblandade parter har gett sitt medgivande om att den är helt tillfredsställande och att ingen har blivit oförrättad; nej, alla har rent av fått mycket större fördelar av denna förliknings tillvägagångssätt än om de direkt straffskyldiga parterna själva hade tagit straffet. Så, när det nu inte bara är så att ingen blivit oförrättad, utan rättvisa har skipats för alla; när nu ingen har blivit utsatt för bedrägeri, utan var och en får långt mer än vad denne förtjänat; vad dåraktigt, vad befängt, det är att tala om tillräknandet som ett lagbrott och en omstörtning av rättsväsendets principer!

Det är inte en uppgörelse som är likgiltig inför synden eller utplånar distinktionen mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Det är en uppgörelse som, på alla sätt man kan tänka sig,  lämpar sig perfekt för att visa hur ond ondskan är, hur elakartad synden är, hur mycket Gud hatar allt som avviker från det fullkomliga, hur högt Gud aktar Sin Lag, hur fruktansvärt högt Han värderar rättvisa och hur bestämd Han är att, till varje pris – även om det kostar Hans Son livet – att upprätthålla universums rättfärdiga grunder och Hans eviga trons okränkbarheter.

Om Guds Smorde, i sitt sorgfyllda liv här nere, endast är ett prov på mänsklighetens lidande eller en förebild för tålmodigt lugn under orättvisan, demonstreras eller säkras ingen av dessa saker. Han är då bara ett ytterligare fragment av en förvirrad och orolig värld där allting har brutit sig loss från sin förankring och var och en kastas mot den andre i ett ostyrigt kaos utan några utsikter om en helig eller harmonisk ände. Han skulle i så fall vara ett exempel på ondskans fullständiga triumf över det goda, det orättas över det rätta, Satans över Gud – en från vars historia vi endast kan dra denna hemska slutsats: Gud har tappat kontrollen över Sin egen värld; synden har blivit en för stor makt för Gud att reglera eller utrota; på sin höjd kan Gud bara ta fram ett sällsynt exempel på lidande helighet, som Han låter världen trampa under fötterna utan att egentligen kunna ingripa. Efter åratal av slag och hån måste rättfärdigheten fly fältet i total hjälplöshet och ge ondskan fria tyglar.

Om korset bara är en uppvisning av självuppoffring och tålmodig ödmjukhet, har världen inget hopp. Vi hade ju alltid trott att Gud hade ett mäktigt syfte i anslutning till att den helige Lidaren bar synden, att, medan synden fick en viss tid att utvecklas, Gud höll på att förbereda och utveckla en makt som totalt skulle störta den och utplåna ondskan från jordens yta – moraliskt och fysiskt. Men om den korsfäste Kristus bara är den självförnekande mannen, har vi ingenting annat som kommer störta ondskan. Vi kommer bara om och om igen få bevittna någon hjälte eller martyr som ställer sig upp i sin tid för att protestera mot ondskor som han inte kan utplåna, och vittna med sitt liv och sin död för sanning och rättfärdighet förgäves.

Uppgörelsen är, i alla aspekter och följder för alla parter och intressenter, strikt och ädelt rättfärdig. Den utgör en rättfärdig kanal genom vilken Guds fria kärlek kan flöda ner till människan. Den lägger en rättfärdig grund för syndernas förlåtelse. Den säkrar ett rättfärdigt välkomnande till den återvändande syndaren. Den gör rättfärdigandet av de rättfärdigade än mer rättfärdigt än hans fördömande hade varit; medan det gör fördömelsen av de fördömda dubbelt rättfärdig och till en omedelbar upprättelse och uppvisning av oändlig och oföränderlig rättvisa.

Det kan inte ske någon rättfärdiggörelse utan någon sorts rättfärdighet, och som den rättfärdigheten är, kommer rättfärdiggörelsen att bli, till sitt värde och sin beskaffenhet. Denna rättfärdiggörelse kommer nödvändigtvis ta del av värdet i den rättfärdighet som rättfärdigar. Om rättfärdigheten vore fattig och ändlig, hade vår ställning som rättfärdiggjorda människor varit därefter. Men om den är ärorik och gudomlig, kommer även vår ställning vara sådan. Gud, som rättfärdigar, handlar i enlighet med den rättfärdighetens prakt och erkänner dess anspråk å deras vägnar som samtycker till att behandlas i enlighet med dess värde, och handlar med varje troende människa – hur svag hennes tro än må vara – i enlighet med den rättfärdighetens krav. Allt den kan ta i anspråk för oss, kan vi be om och förvänta oss; allt som den kan ta i anspråk för oss, kommer Gud med all säkerhet att ge. Han som vi genom vår tro samtycker till att bli företrädda av, gör anspråk för oss i Sitt Eget namn, och det namnets krav är lika rättfärdiga som de är oemotståndliga.

Våra juridiska skulder som Lagens överträdare överförs på Honom; och Hans lagliga anspråk som den som uppfyllt Lagen, går över till oss. Det är inte en karaktärsöverföring eller personutbyte vi talar om här, utan en överföring av skyldigheter, ett utbyte av rättsliga krav. Här är vår fullkomliga konkurs och Guds fulla uppfyllande. Vad kan Lagen säga oss efter detta? ”Gud är den som frikänner” (Rom 8:33). Vi är konkursmässiga; våra tillgångar är ingenting värda. Gud ser på saken, förbarmar Sig över oss, och klarerar allt.

Epitetet fiktiv, som en del gett denna framställning, behöver inte bekymra eller skrämma oss. Frågan vi behöver ställa oss är inte ”Kan vi helt förstå de abstrakta principer som uppgörelsen förkroppsligar?” utan ”Medför den lagliga påföljder som gör att vi hamnar i en ny ställning inför Gud och har rätt att åberopa ett oändligt fullkomligt livs förtjänster i alla våra förhandlingar med Gud – ett oändligt fullkomligt liv som betalat för alla de som inte hade någonting att betala med, genom en oändligt fullkomlig död?”

”Så skulle också nåden regera genom rättfärdigheten och ge evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre” (Rom 5:21). Guds fria kärlek har funnit sig en rättfärdig kanal längs med vilken den flödar i all sin fullhet till de ogudaktiga. För medan den troende får allt han får av nåd, är det ändå inte mindre sant att han får allt han får av rättfärdighet, från en rättfärdig Guds hand som handlar i enlighet med en absolut och gudomligt fullkomlig rättfärdighets krav.

Den som vägrar att ha en företrädare inför Gud måste föra sin egen talan och dra sig nära Gud i kraft av sig själv eller sina gärningar. Fråga hans eget samvete hur ett sådant närmande kommer att lyckas, om han inte vill tro på den helige Andes klara utlåtande, att det är ”genom honom” – Kristus – som vi ”i en och samme Ande [har] tillträde till Fadern” (Ef 2:18); eller Kristi egen bekräftelse på detta: ”Jag är vägen” och ”Jag är porten” (Joh 10:9; 14:6).

Men den som är medveten om att han genom sin ofullkomlighet som person inte är lämpad att komma nära Gud, och villig att låta sig företrädas av Guds Son och ersätta ett mänskligt anspråk och förtjänst med ett gudomligt, han ska veta att Gud är villig att ta emot honom i all hans ofullkomlighet på grund av En annans fullkomlighet, som lagligen överförts till honom genom den rättfärdige Guden och Domaren; att Gud erbjuder honom en rättfärdighet som inte bara räcker till att rentvå honom från all skuld och betala hans böter till fullo, utan också upphöja honom till en ny rang och värdighet, som han omöjligt hade kunnat förvärva genom sina egna ansträngningar eller böner, inte ens om de var goda för tio tusen sådana liv.

”Kristus är allt och i alla” (Kol 3:11). Den som vet detta vet vad det är som kan ge full förnöjelse och glädje. Den som vet att detta är bäst har den djupaste och sannaste friden: han har lärt sig hemligheten att han alltid är en syndare, men på samma gång alltid rättfärdig; alltid ofullkomlig, ändå alltid fullkomlig; alltid tom, ändå alltid full; alltid fattig, ändå alltid rik. Vi skulle inte säga om den fullheten: ”Drick djupt eller inte alls”, för att bara smaka lite är att vara välsignad. Men ändå säger vi ”Drick djupt”, för den som dricker djupast är både lyckligast och heligast.

Våra karaktärer blir inte överförda till Kristus, utan våra skyldigheter. Och i och med att vi godtar Guds överföringssätt, fullbordar vi den utväxling genom vilken vi avlöses från all skuld och träder in i ett tillstånd av ”ingen fördömelse”. Synden är tillräknad Kristus som vår Ställföreträdare, och rättfärdighet tillräknas oss som de som godtagit denne Ställföreträdare; detta är befrielse, fred och evigt liv.

Ur The Everlasting Righteousness